För att få en lägesrapport om tillståndet i havet längs Bohuskusten har Västsverige träffat Kerstin Johannesson. Hon är professor i marin ekologi och föreståndare för Tjärnö marina laboratorium. Dessutom sitter hon med i ledningen för Kosterhavets nationalpark och i styrgruppen för lokalförvaltningen av det kustnära fisket i norra Bohuslän.
Som exempel på något som utvecklats i en positiv riktning nämner Kerstin Idefjorden på gränsen till Norge som på 1970-talet var kraftigt förorenad av utsläpp från pappersbruket i Halden.
– Vattnet var så giftigt att det inte ens gick att bada där. Fiska kunde man inte heller göra för fjorden var nästan helt död ända upp till ytan. Men tack vare åtgärder har man blivit av med en stor del av utsläppen. Och idag är det en hyfsat ren miljö där man både kan fiska makrill och bada, så det är ju en jättepositiv utveckling.
Även Saltkällefjorden längst in i Gullmarn har gått från att ha varit kraftigt förorenad till att idag vara en förhållandevis frisk och fin miljö igen förklarar Kerstin. Precis som i Idefjorden var främsta källan till föroreningar även där utsläpp från pappersmassaindustrin.
Idag är det största problemet längs Västkusten enligt Kerstin inte i första hand utsläpp utan snarare bristen på stora individer av fisk.
– När det inte finns några stora torskar som kommer in i de grunda vikarna och äter upp spiggen och annan småfisk blir det väldigt mycket av de här allra minsta fiskarna. Och de äter upp många av de små tångmärlor och tånggråsuggor som går som en slags trädgårdsmästare och håller rent för snabbväxande alger i de här grunda vikarna.
Ett resultat av bristen på stora fiskar blir alltså färre tångmärlor och tånggråsuggor och därmed mer påväxtalger på bland annat ålgräs och blåstång. Både genom att påväxtalgerna tynger ned sjögräset och tången mot havsbotten och genom att de skuggar dem har de bidragit till minskningen av bland annat ålgräsängar och tångskogar som skett sedan mitten av 1900-talet.
I och med att områden med sjögräs och tång är viktiga barnkammare för torsk och många andra fiskarter bidrar det här till att försämra förutsättningarna för fisken ytterligare.
Även växtplankton i form av små encelliga alger som lägger sig på vattenytan och bildar kraftiga algblomningar sommartid gynnas av bristen på stora fiskar av samma skäl som påväxtalgerna.
När algerna istället för att ätas upp så småningom självdör faller de ned på havsbotten där de bryts ned. I nedbrytningsprocessen förbrukas syre vilket leder till syrebrist och bottendöd.
– Det här får alltså effekter som man ibland kan tro beror på övergödning, och det kan det ju vara till viss del. Men det kan lika gärna bero på frånvaron av stora fiskar. Så att vi har tappat fisken är ju naturligtvis en tragedi för de som vill fiska, men det är också en tragedi för ekosystemet i stort.
Kerstin är uppvuxen på Tjärnö och har tillbringat mycket tid på havet. Bland annat i hennes segelbåt i trä av modellen Drake. Hon har därmed sett på nära håll hur både storleken på fisken och mängden fisk längs Bohuskusten har förändrats genom åren.
– Så sent som i början på 2000-talet var det jätteenkelt att bara ta sin båt och åka ut och dra upp en torsk till middagen, så är det ju verkligen inte idag, säger Kerstin.
Hur har utvecklingen sett ut vad gäller storleken på annan fisk?
– Torsken har blivit lite av en symbol men det här gäller många arter. Förr fick till exempel de som trålade räkor här i Kosterfjorden upp jättefina rödtungor som bifångst. Även rödspotta, kolja och vittling har minskat. Sej går ganska bra men du får inte de här riktigt stora individerna längre, säger Kerstin.
– Nästan alla de klassiska bohuslänska fiskarna som var matfiskar förr och som kunde bli lite större, de bestånden är ju i botten idag.
Har fisket bidragit till minskningen av stora fiskar?
– Vi har tagit ut för mycket fisk, helt klart. Problemet med havet är att det är en allmän resurs, som vi äger alla tillsammans. De flesta inser nog att det är bra om det totala uttaget inte är för stort. Samtidigt kan varje enskild individ alltid tjäna på att ta lite för mycket. Med argumentet att om inte jag tar upp de här fiskarna så gör någon annan det istället.
Enligt Kerstin är det enda sättet att förhindra det här beteendet att politikerna reglerar stenhårt hur mycket fisk som får tas upp och vem som får ta upp den. Det internationella havsforskningsrådet, ICES, tar varje år fram rekommendationer till EU:s politiker på maximikvoter för hur mycket fisk som är långsiktigt hållbart att ta upp ur havet.
Kerstin förklarar att politikerna ofta har beslutat om högre kvoter än vad forskarna har rekommenderat och att det här troligtvis är en viktig bidragande orsak till att bestånden har blivit så små som de har blivit.
– Jag tycker personligen att politikerna borde ha lärt sig vid det här laget att det inte går att förhandla med naturen. Samtidigt förstår jag att det är ett svårt läge. Näringen trycker på och vill ta upp så mycket fisk som möjligt och politikerna vill värna om arbetstillfällen. Det är lätt att bli impopulär om man är för tuff där, men långsiktigt är det helt nödvändigt.
Norge har enligt Kerstin varit bättre än EU-länderna på att följa forskarnas rekommendationer när det gäller fastställandet av fiskekvoterna. Deras fiskbestånd är därför ofta mer välmående.
– En av de fiskar som vi har finast bestånd av längs Västkusten för tillfället är makrill. Storleken på det beståndet regleras i hög grad av hur mycket norrmännen tar upp i sitt fiske. I och med att det påverkar hur mycket makrill som sedan kommer hit till oss på somrarna.
Makrillen är dessutom en av få fiskar längs Bohuskusten som simmar tillräckligt snabbt för att inte bli mat åt sälarna. Kerstin förklarar att sälbeståndet har ökat kraftigt de senaste årtiondena och att det har haft en betydande påverkan på de övriga fiskbestånden, inte minst på torskbestånden.
I och med att sälen och människan konkurrerar om samma fisk menar Kerstin att en viktig pusselbit för att kunna öka fångsterna av fisk skulle kunna vara att komma igång igen med storskalig jakt på säl.
– Om vi vill ha mer fisk så tror jag inte att vi kommer undan tyvärr. Eller så får vi acceptera att vi inte kommer ha några stora bestånd av fisk. Och att vi inte kan dra upp lika mycket fisk ur havet som vi kanske hade hoppats på att kunna göra, säger Kerstin.
– Men det här är ingen lätt fråga och jag är inte så avundsjuk på politikerna som någon dag måste ta beslut i den här frågan. Sälarna är inte bara fina och gulliga att titta på, utan de är också intelligenta däggdjur som dessutom är svåra att jaga på ett etiskt riktigt sätt.