Väl på plats, är det värt besväret och pengarna. Man lever billigt här och äta ska man göra ändå. Elräkningen hemma blir billigare om man är hemifrån. Det är dessutom lärorikt och kul.
Vi började denna gång med en ö som heter Flores. Vi besökte bara en liten del, Labuan Bajo. Där var det en gigantisk hamn med alla sorters båtar. Det var ett stort utbud av färsk fisk att peka på och restaurangen stekte den på grillen och man satte sig ner på en yta mot hamnen. Köken var primitiva och en svensk hälsomyndighet skulle ha fått spader! Lite kackerlackor var sällskap vid bordet och en och annan råtta sprang över området. Men så god mat!
Var tredje verksamhet var ett dykcenter. De hade stora båtar och ville vara ute länge. En dykdag var från kl 7 till kl 17 och tre dyk. Det är tufft! 12-24 dykare som ska titta på samma fisk är väl inte heller optimalt och det var strömt i vattnet.
Jag ville snorkla och den kortaste turen var på åtta timmar! Dessutom ”måste” jag se solnedgången och skulle vara tillbaka kl 20. Nä!
Lokalbefolkningen var inte särskilt intresserad av oss. Det kan jag förstå. I juli på Koster är vi öbor inte heller särskilt intresserade av turister.
På Flores var 80 procent överraskande nog katoliker, 20 procent muslimer och några få hinduer.
Jag hade lite svårt att stå ut med böneutrop från moskén, ibland i en och en halv timme. Ylandet i gryningen var värst, eftersom man blir väckt ur sin djupsömn.
Kanske behövde dom hävda sig mot alla katoliker?
Det fanns en nationalpark, Komodo. Stora jättevaraner på en ö som är rik på reptiler.
Vi hyrde en båt privat, eftersom den kortaste turen var på åtta timmar. Det kostade oss en förmögenhet, men vi kommer nog inte tillbaka hit. Så det fick kosta.
Många turer gick över två-tre dagar och man bor på båten. Kul om man är ung och social och klarar att underkasta sig förutsättningarna.
Sedan flög vi till Lombok i ett inte ens halvfullt plan. Här är 80 procent muslimer.
Vi möttes av ”vår” taxi chaffis och väl när vi satt i bilen började det regna. Det var ett rent fruktansvärt skyfall, tänk Niagarafallen. Jag frågade om det var ett normalt regn. Det var det inte. Vår chaffis hade aldrig varit med om något liknande. Det fullkomligt forsade på vägarna.
Väl i den lilla mysiga hamnen klev vi på en liten fiskebåt. Klafsa ut i vattnet och klättra i en blöt båt. Turen ut tog 5-10 minuter och väl framme var det bara att hoppa i vattnet igen. En flock hjälpsamma unga grabbar tog hand om våra väskor.
Vi bodde på ett dykcenter på Gili Gede. Gili betyder ö på Lomboks språk. ”Giliöarna”är tre öar som är mer kända och ligger i nordväst. Vi var sydväst och här fanns det mängder av gilis i havet runt omkring.
Här var det lugn och ro. Havsutsikt från rummet. Dykturen var från 9 till 13 med 2-6 dykare. Allt var bra, förutom lite väl mycket insekter i badrummet. En riktig biologisk mångfald. Ukkk! Böneutropen hördes nästan inte här, fast varje by hade en egen jättefin moské.
Vi fick lite visumkrångel eftersom vi korkade idioter, fyllde i fel adress. Vi fick åka till huvudstaden Mataram. Byråkratin här är lika krånglig som hemma. Dessutom fy skäms på oss, vi hade shorts. Tack och lov fick vi låna saronger att svepa in våra fula ben i.
Efteråt ville vi köpa vin. Vår taxichaffis tog oss till deras (enda) systembolag.
Det var en lagerlokal bakom ett högt plank. Restauranger köpte sitt här och en och annan privatperson. Utlänningar kommer inte hit och personalens nyfikenhet hade inga gränser. Man fick fylla i en lapp och sedan hämtades det på lagret.
Chaffisen var också nyfiken och jag frågade vad dom drack om det var till exempel bröllop. Vatten!
Hälsosamt, men lite tråkigt väl utan skumpa?
Tack för att du stöttar oberoende lokaljournalistik! Läs alla artiklar i Tidningen Västsverige!
