Jag hade fått på mig alldeles för lite kläder och frös rejält. Så när vi ändå var inne på Lantmännen så slog jag till på en varm Helly Hansen-tröja. En sådan där klassiskt lurvig modell som väl i folkmun brukar kallas glesbygdskavaj. Har väl fått smeknamnet för att den kanske uppfattas som lite bonnig eller att det är så man fördomsfullt klär sig på landet. Priset var dock rätt saftigt så jag hade nog kunnat få även en ”stadskavaj” för samma summa pengar. Oavsett var jag nöjd med inköpet och klädde på mig jackan direkt så att jag med prislappen fladdrandes i vinden kunde promenera hem den sista biten med lite mer värme i kroppen.
Ett tag senare hade jag kommit ut i samma lurviga jacka. Var definitivt inte finklädd utan hade nog förutom min ”kavaj” träningskläder, reklammössa och håret på ända. Noterade att banken hade öppet och kom på att jag behövde boka ett bankmöte. Jag hade försökt ringa dem ett par dagar tidigare men gett upp då jag hamnat i en evighetslång telefonkö. Nu slog det mig att jag kunde gå in och fråga personen i receptionen om det gick att boka ett möte. Så jag travade över gatan och upptäckte att det var noll personer i kö och en trevlig ung man bakom disken som knappt såg gammal nog ut att ha slutat skolan. Jag förklarade mitt ärende.
Att jag registrerat mig som kund i banken för några år sedan men aldrig fått tummen ur att slutföra processen och flytta dit mina konton. Nu hade jag och min man kommit fram till att det skulle vara en fördel om vi hade samma bank. Den unge mannen lyfte lite på ögonbrynen. Nog var det lite konstigt med en person som kom in i egen hög person med ett sådant här ärende och inte gjorde som alla andra och satt i telefonkö. Det gick dock alldeles utmärkt att få bokat ett möte och han letade upp en lämplig person som skulle bli min kontaktperson. Eftersom det fortfarande inte dykt upp någon mer besökare på banken sa han att vi kunde passa på att förbereda lite uppgifter så att det var klart när själva mötet skulle ske. Jag överlämnade mina kontaktuppgifter och visade min legitimation. Sedan sa den unge mannen att han hade några frågor som jag behövde svara på. Jag fick bedyra att jag inte hade mer än ett medborgarskap och att jag inte var en politiskt utsatt person. Sedan behövde han ha reda på vad jag tjänade. ”Vad har du för inkomst per månad? 0-20 eller 20-40 tusen?”. Jag tittade lite frågande på honom i min glesbygdskavaj vilket gjorde att han kände sig manad att upprepa frågan som om jag inte förstått. ”Ja alltså hur mycket tjänar du? 0-20 eller 20-40 tusen???”. Jag såg nog ännu mer frågande ut innan jag till sist klämde fram. ”Det finns inte fler alternativ?”. Grabben såg lite chockad ut innan han något generat sa ”Jag skriver över 40 då”. Efteråt gick jag lite småfnissande ut därifrån och när jag såg mig själv i spegeln när jag kom hem får jag ändå erkänna att jag inte såg särskilt mycket ut för världen.
Sedan den dagen kallar jag lite skämtsamt min blåa lurviga jacka för min framgångskostym. Med ironi såklart för där och då på banken insåg jag att den inte direkt signalerade att jag skulle vara någon framgångsrik typ. På något sätt gör det mig lite glad för jag har absolut ingen ambition om att vara fin i kanten. Och i ärlighetens namn så är jag väl inte så framgångsrik heller. Men pengar nog att köpa en glesbygdskavaj det har jag i alla fall.
Tack för att du stöttar oberoende lokaljournalistik! Läs alla artiklar i Tidningen Västsverige!
