Jag var duktig och började också putsa några fönster. Jag satt inne och kände mig nöjd.
Men… då kommer min blåmes. Han har fullständigt ändrat personlighet. Han är helt galen och aggressivt attackerar de nyputsade fönstren.
Han såg sin spegelbild och gav sig in i en strid med sig själv. Jag blev orolig för att han skulle ha ihjäl sig själv i sin omotiverade ilska och hängde för en gardin. Då tog han bara nästa fönster. Jag försökte jaga bort honom så att han skulle sluta. Det fungerade inte.
Till min fasa hade han attackerat även golfbilen. Hela framrutan var full av fågelskit. Ni anar inte hur mycket bajs som kan komma ur en liten blåmes!
Jag flyttade bilen till andra sidan huset. Det hjälpte inte! Mesen följde efter och fortsatte med sina attacker. Nu står bilen i garaget med stängd dörr. Det hjälpte.
Mina putsade fönster är fullständigt nerbajsade. Så även altanen och trädgårdsmöblerna. Morr… mycket mer jobb för mig!
Jag slutade att tycka synd om galningen. Till honom sa jag: att nu får du göra din fru gravid och ägna dig åt att äta myrorna och försörja dina barn. Annars funderar jag ut ett sätt att låta dig gå hädan! Eller också vräker jag dig från holken!
Jag vet inte om han hörde mig, eller om det är så att den mesiga frun ligger på ägg. Han har blivit lite lugnare, men han har inte helt slutat att attackera fönster och bajsa på olämpliga ställen.
Men usch, jag läste att blåmesar lägger normalt 10-12 ägg, men de kan lägga ännu fler. Jag tänker då på den här mesens dåliga gener som både galen och aggressiv. Om de stackars fågelungarna i en trång holk ärver de egenskaperna. Tänk vilka bråk som kommer att uppstå inom familjen.
Just nu får han vara kvar i holken. Jag kan ju inte straffa frun och barnen för han är sinnessjuk.
Igår träffade jag min koltrast. Han var överlycklig för att jag hade klippt gräs och trimmat. Då blir det lätt för honom att hitta insekter. Han är inte rädd för oss. Han hoppar runt och letar mat.
Jag frågade honom varför han inte sjunger. Han tittade på mig men svarade inte. Vem har någonsin hört talas om en tyst koltrast? Något vill jag ju ha tillbaka för alla äpplen han har fått i vinter. Lite sång kunde han ju bjuda på, tycker jag.
De andra småfåglarna i de andra holkarna sköter sitt och ställer inte till några besvär.
Gässen på ängarna är dock väldigt skräniga. De bajsar också mycket på vägen och ja, överallt faktiskt. Nu har även tofsviporna kommit och de attackerar mig när jag ska gå förbi. Det är ett bra tecken tror jag. Att det nog finns bo och ägg. De har ju sina bon på marken. De senaste åren har det blivit väldigt mycket färre tofsvipor och istället har vi en miljard gäss.
En rödbena sitter på staketet och verkar vara ganska ensam. Men den ser lycklig ut och har kanske hittat en bra plats att vara på.
Grannen har sågat rejält i sina stora träd. Skatornas bo sedan decennier är nu borta. Skatorna har vimsat omkring hos oss, men verkar nu lugnare. De fick väl helt enkelt bygga nytt. Kanske lite större och modernare med snyggare kvistar i rätt färg, istället för deras gamla ruckel.
Duvorna har som vanligt visat intresse för vår trädgård. Bärbuskarna brukar vara renplockade innan jag hinner dit.
Kråkorna har också varit här och spanat in vilka holkar de ska rikta in sig på, sen när de små fågelungarna kommer att ta sina första flygturer.
Naturen är inte alltid gullig.
Tack för att du stöttar oberoende lokaljournalistik! Läs alla artiklar i Tidningen Västsverige!
