Bygdegårdsföreningen i Steneby är dock på alerten och har nu dragit igång en beredskapscirkel i samarbete med Studieförbundet Vuxenskolan. Vi samlades i veckan för att starta upp med hjälp av SV:s utsände, Han har varit drivande i Ånimskogs Bygdegårdsförening och gav oss goda tips hur vi ska lägga upp arbetet framöver. Farhågor om hur vi ska klara oss vid angrepp från främmande makter eller naturkatastrofer ventilerades liksom svårigheterna att få infrastrukturen att fungera i dagsläget. En av deltagarna belyste problemet med att ta sig till närmaste busshållplats för att passa de få bussar som går.
För många äldre utan körkort och bil är det ett helt dagsverke att ta sig till Bengtsfors för att handla förnödenheter. Konstaterades att kommunernas arbete med att skapa trygghetspunkter har kommit olika långt. Mellerud ligger långt framme och även Åmål är på god väg. I Bengtsfors verkar det inte ha hänt så mycket så tanken är att vi i träffarna framöver ska ta reda på vad vi kan göra tillsammans för att klara en svår situation. Vad man behöver för att kunna laga lite mat och värmande dryck, få aktuell information och kunna ladda batterier och annan teknisk utrustning.
Vi själva har sedan flera år tillbaka tre blå 10-liters vattendunkar, som maken inhandlat, stående i tvättstugan. Testade en av dem i höstas tillsammans med våra grannar när det var ett mindre strömavbrott. Inget fel på det vattnet kunde vi konstatera. Så nu har vi investerat i vattendunkar på caféet också för säkerhets skull. Vatten är nog det som är svårast att klara sig utan en längre tid. Jag minns när jag var liten och höststormarna satte in. Då hände det att pappa fick släppa ut korna ur ladugården så de kunde vandra ner till älven och dricka sig otörstiga. Numera har vi nedgrävda kablar och behöver sällan oroa oss för strömavbrott någon längre tid. En kvinnlig deltagare kunde tänka sig att snarast byta ut sina genomskinliga och hopfällbara plastdunkar mot dessa blå för att få längre hållbarhet på vattnet.
Glädjande att höra att Riksbanken rekommenderar att hushållen har cirka 1 000 kronor i kontanter per vuxen hemma, fördelat i små valörer, som en krisberedskap vid avbrott i digitala betalsystem. Detta för att täcka nödvändiga inköp av mat och medicin i några dygn om kort/Swish slutar fungera. Det är något som jag förordat länge och försöker alltid ha kontanter i plånboken att betala med vid mindre inköp. Då har jag bättre kontroll över vart pengarna tar vägen och hjälper även till att få behålla kontanter som betalmedel. Som man brukar säga; inget ont som inte har något gott med sig.
Tack för att du stöttar oberoende lokaljournalistik! Läs alla artiklar i Tidningen Västsverige!
