Sportdykning och snorkling är våra dagliga aktiviteter.
I nordvästra Bali ligger ett kustsamhälle som heter Pemuteran. Där har vi funnit oss tillrätta och trivs. Turismen är rimlig och det finns inga försäljare på stranden.
En dag vid frukosten frågade en av de balinesiska tjejerna som jobbar på vår anläggning: Ska ni gå på festivalen?
Vi hade inte hört om någon festival, så vi frågade om var och när.
Ja det blir intressant, tänkte vi och planerade.
Vi ville äta innan. Det var ett misstag. Det visade sig att på festivalområdet serverades mat som verkligen såg jättegod ut.
Det spelades house-musik (ni vet rytmer och spännande ljud med ibland sång).
Vi gick efter var musiken kom ifrån. Naturligtvis gick vi fel och råkade hamna vid reningsverket.
Jag blev glad över att se ett rejält reningsverk. Dessutom fick de elaka moskiternas förekomst sin förklaring.
Vi gick tillbaka till huvudgatan och började följa efter folk istället. Då kom vi rätt.
Musiken hade vi också hört hela dagen innan, men kunde inte tänka ut att det kom från en scen två kilometer bort.
Jag älskar house och när gick man på festival sist… för att inte tala om rave? Det måste nog vara 100 år sedan.
Jag gick upp och dansade.
Jag hade inte lagt märke till att det knappt var några västerländska turister där. Det här var lokalbefolkningens festival. Det var dessutom bara tjejer som dansade (där var jag i alla fall rätt). Men tjejerna var väldigt unga och tydligen också fans till den roliga sångerskan. Min ålder och hudfärg utmärkte mig. En del av tjejerna skrattade och en del blev generade.
Då började jag ”fuldansa” så de generade också började skratta. Jag kände att det var dags att dra mig tillbaka.
Festivalen var lite samma som hemma. Skräp (kinesiskt) såldes. Jippotävlingar och uppträdanden varvades om vart annat.
Gamlingar (eller vad sa jag nu?) som vi, gick hem tidigt. Vi visste nu vart vi var någonstans och gick vägen tillbaka genom den muslimska fiskebyn. Människor log och hälsade, men vad F så skitigt och skräpigt där var. Att folk inte fattar, att plast ligger kvar om man slänger den överallt. Vissa verkar inte ha ett uns av renlighet.
Så är det inte överallt. Framför allt hinduerna håller snyggt och rent omkring sig.
Vi gick över stranden tillbaka. Vid dykcentret höll restaurangen öppet och vi kunde inte motstå att beställa varsin cocktail medan vi lyssnade till vågorna och musiken från festivalen som ju hördes tydligt även om den var två km bort.
Dagen därpå gick vi tillbaka för att prova den goda maten. Det var en miss. Två hundratusen flugor stod i kön framför oss. Mat gubbarna viftade desperat med någon slags borste, men de var chanslösa mot mängden av objudna snyltgäster.
Vår aptit försvann genast.
På vägen ut, mötte vi ett dansgäng av unga tjejer som skulle uppträda. De var traditionellt sminkade och symboliskt klädda som sköldpaddor för den dans de skulle framföra. Jag frågade om jag fick ta en bild. Snällt poserade dom men med en milkshake i ena handen och mobilen i den andra. Glada härliga tjejer.
Jag tänkte att vi själva hemma, skulle behöva mer av bejakande och självklar konst och kultur.
På Koster finns Konst och musikfest i en vecka på senhösten. Så lite finns det ändå i ”obygden”. Men jag har inte sett några dansande sminkade sköldpaddor. Men någon sådan traditionell dans har ju inte vi.
Vi hade en gång ”Kosterdagen”. Mat, försäljning av diverse ting, en gång var det ”skrotverkstad” för barn, fiskedamm, sjöräddning och kustbevakningen kom, räddningshelikoptern, ponnyridning osv. Den dagen dog ut när ideella eldsjälar inte orkade längre.
Så är det väl alltid? Eldsjälar tar slut. Projektpengar tar slut.
Tack och lov finns lite kvar ändå. Fiskargården har aktiviteter. Hamnens dag i Kyrkosund.
Konstiga damer ordnar en konstrunda på påsk. Nejdå, dom är konstintresserade, inte konstiga.
Tack för att du stöttar oberoende lokaljournalistik! Läs alla artiklar i Tidningen Västsverige!
