Barsebäcks nedlagda kärnkraftverk. Insändarskribenten menar att fler kärnkraftverk och ökad uranbrytning i Sverige är fel väg att gå. Foto: Adobe Stock

INSÄNDARE: Uranbrytning i Sverige – dyrt, farligt och lika onödigt som ny kärnkraft

2026-01-01 På en ledarsida i november förutspår Malin Lernfelt från Liberala Nyhetsbyrån en dyster framtid om vi inte satsar på svensk uranbrytning. Det blir självhushållning, stampat jordgolv, icke-existerande sjukvård och häst och vagn om vi ska ut och resa.

Resonemanget bygger på följande: för att bli av med oljan måste vi ha mycket el – mycket el kan vi bara få med kärnkraft – svensk kärnkraft måste för säkerhetens skull ha tillgång till svenskt uran.

Denna tankekedja bygger på åtskilliga faktafel. Ingen vetenskaplig rapport har presenterats som visar att Sverige måste ha kärnkraft för att klara elförsörjningen. Däremot finns det flera rapporter som visar motsatsen. Se till exempel ”Ett framtida elsystem – med eller utan kärnkraft – vad är skillnaden?” av bl a Filip Johnsson, Chalmers, och rapporter från Svenska Kraftnät. Enligt den förra kan vi producera 350 TWh el med förnybar el, energieffektiviseringar, lagring av sol och vindkraft m m.

Det finns relativt mycket uranmalm här, men halterna är mestadels mycket låga. I Ranstad, där det bröts uran på 1960-talet fick man bryta cirka 7 000 kg malm för att få ut 1 kg uran. Det skulle gå åt ungefär tio miljoner ton malm årligen, för att försörja dagens sex svenska reaktorer med inhemsk uran. Ingenstans i världen sker uranbrytning på ett för miljön tillfredsställande sätt. Svensk miljölagstiftning kommer inte att kunna garantera en utsläppsfri gruvverksamhet. Det handlar om damm, kemikalieolyckor, läckage från avfallsdammar och enorma upplag av svårhanterligt gruvavfall som måste övervakas i århundraden. Dessutom kommer det att bli stora koldioxidutsläpp eftersom uranet ligger inbäddat i kol.

Från uranhaltigt malm till färdigt kärnkraftsbränsle krävs ett antal processer som var och en medför miljöfarligt avfall. Inga sådana anläggningar, förutom själva bränslestavstillverkningen, finns i Sverige, vilket gör talet om självförsörjning falskt. Dessutom lär knappast ett brytningstillstånd villkoras med att uranet ska säljas till svenska kärnkraftverk. Det är nu bolag från Kanada och Australien som vill bryta. Till tveksamheterna kommer också kostnaderna. Att det i Sverige skulle produceras inhemskt kärnbränsle till ett konkurrenskraftigt pris är inte troligt. Nu importerar vi uranet via Euratom Supply Agency som är ett europeiskt samarbete.

För att underlätta för gruvbolagen vill regeringen också avskaffa det kommunala vetot när det gäller uranbrytning genom att föreslå att detta inte längre ska kallas kärnteknisk verksamhet och att riksintresset ska gå före det kommunala intresset. Dessutom finns det planer på att ta bort naturskyddet runt i stort sett hela Sveriges kust, för att kunna bygga olika kärnkraftsanläggningar t ex SMR-reaktorer lite varstans. En strålande framtid, eller hur?

Berit Palmdahl

Tack för att du stöttar oberoende lokaljournalistik! Läs alla artiklar i Tidningen Västsverige!

Publicerad: Uppdaterad:
Nyhetsarkiv