Det var främst miljögifter som PCB och DDT som gjorde att uttern minskade kraftigt efter 1950-talet och att den höll på att nästan försvinna helt under 1980-talet. Uttern finns nu spridd över stora delar av landet frånsett Gotland. Tätaste populationerna finns i de norra delarna av landet men beståndet i södra och mellersta Sverige växer sig allt starkare. Observationerna kommer allt tätare även i tidningen Västsveriges utgivningsområde där man har sett utter i både Örekilsälven, Munkedal och Bäveån, Uddevalla nyligen.
I Vänerns vattenområde verkar det finnas ett litet större antal uttrar av rapporterna att döma, vilket är oerhört glädjande. Det fanns nog ingen som kunde förutspå denna ljusning för uttern när inventering av vattendragen under 1990-talet knappt visade spår. Uttern har varit fridlyst sedan 1969 och tillhör Statens Vilt enligt §33 i jaktförordningen, vilket innebär att man är skyldig att underrätta polisen om man påträffar en död utter. Tyvärr så påträffas en del döda uttrar vilket visar på att beståndet ökar men att det finns kvar vissa bekymmer. Avlidna uttrar som påträffas i naturen har oftast blivit förolyckade i trafiken även om många farliga vägpassager har byggts om under åren. Det finns speciella viltpassager som gör det lättare för uttern att passera landsvägar.
Uttern lever nästan uteslutande av fisk och kräftor, den kan röra sig över ganska stora områden. Trots att beståndet har ökat är det fortfarande svårt att få syn på en utter i det vilda. Enklaste sättet att se om det finns utter i vattenområdet där man vistas är att vintertid spana efter spår i snön. Det kan vara tassavtryck eller de karaktäristiska ruschkanorna som uttern gör med förkärlek. Även om det har ljusnat rejält för uttern och den nu klassas som ”livskraftig” vid den senaste rödlistan så kvarstår viss problematik med miljögifter. Trafiken som har nämnts skördar ett ganska stort antal uttrar årligen i landet sett till populationen i stort.
Artdatabanken skriver på sin hemsida att uttern ibland även fångas som bifångst i fiskeredskap. Uttern lockas till redskapen av fisken som är där och fastnar sedan själv och drunknar. Av de döda uttrar som under 1975 till 1995 har kommit in till Naturhistoriska riksmuseet hade 10 procent dödats i fiskeredskap. På bilden ser vi en utter som ligger och spanar.
Tack för att du stöttar oberoende lokaljournalistik! Läs alla artiklar i Tidningen Västsverige!
