I denna något komplicerade förhandlingsordning har USA och Donald Trump på något sätt blivit språkrör för Ryssland gentemot Ukraina och EU.
Det har i sin tur sin grund i att USA vill ha det fredsavtal som går att få till stånd i stort sett hur det än ser ut, men där man också är beredd att gå Ukraina långt till mötes i det USA kan göra utan att Ryssland lägger in sitt veto. För så är det ju, i ett fredsavtal mellan två länder krävs att båda är med på tåget.
Den stora stötestenen är fortfarande Rysslands krav på att hela Donetsk och Luhansk blir en del av Ryssland. De accepterar inte att gränsen skulle sättas längs nuvarande frontlinje som skulle innebära att en liten del av Donetsk fortsätter att vara ukrainskt.
Ukraina hävdar att de inte kan avträda någon mark, eftersom deras grundlag förbjuder det. Men uppenbarligen skulle grundlagen kunna ändras eller godkänna en landavträdelse om det hålls en folkomröstning i frågan. Det talas till och med om att ett beslut i parlamentet skulle kunna räcka.
Ett krav i så fall från Ukrainas sida är i så fall ett vapenstillestånd, ett eldupphör. Vilket Ryssland är emot.
När detta skrivs på måndagen efter helgen är det väldigt tyst om resultatet. Alla väntar egentligen på ett motförslag från Ryssland/USA. Att det inte hörs något tolkas av en del bedömare som att inga större genombrott har skett. Men tystnaden kan också tolkas som att det nu är så nära en överenskommelse att ingen vill sabotera möjligheten till en uppgörelse genom att offentligt vädra sin åsikt om det ena eller andra förslaget.
Kriget i Ukraina kostar oerhört mycket för många parter och en fred skulle betyda mycket för hela världen. EU tar nu på sig hela ansvaret för att hjälpa Ukraina ekonomiskt och det sker nu i ett första steg genom en skuldsättning som ansvarsfulla medlemsländer tidigare varit benhårda motståndare till. Exempelvis Tyskland, Finland och Sverige.
Den ökade skuldsättningen gröper ur EU:s finansiella styrka och riskera att sänka unionens kreditbetyg, vilket utöver räntan på Ukrainalånet också påverkar räntorna på de övriga lån EU kan tänkas vilja ta.
Enskilda länder ökar på sin skuldbörda. Det gör exempelvis Sverige genom att besluta att bekosta en snabb upprustning, med Rysslands angreppskrig i Ukraina som skäl, med 300 miljarder, vilket ökar vårt lands lånebörda och räntekostnader och lägger återbetalningen på kommande generationer.
Biståndet till utvecklingsländerna från Europa dyker nu inte bara i Sverige. Partier som är emot en ökad invandring talar nu för ett minskat bistånd som gått till utveckling i länder så att folk skulle kunna få godtagbara levnadsvillkor där. Med minskat bistånd ökar fattigdomen och därmed trycket på flyktinginvandring till den rika världen.
Klimatarbetet är obefintligt i krigsområdet. Både Ukraina och Ryssland har annat att tänka på och kriget drivs i stort sett med oerhörda mängder fossil energi och medföljande utsläpp. När världen behöver minska utsläppen för att hejda uppvärmningen som hotar allas våra livsbetingelser.
I stället för uppbyggnaden av konflikter som nu sker i olika delar av världen behöver vi en avspänning. Vi behöver förhandlingar där både USA, Kina och Ryssland samtalar och skapar en ömsesidig trygghet som ger möjlighet till en nedtrappning av det fokus som läggs på varje lands vapenarsenal. Inte minst i Europa.
Vi har inte råd med det. Vi har haft perioder med avspänning. Faktisk avspänning. Vi kan nå dit igen, men det går bara genom dialog och ömsesidig respekt för varandras ställningstaganden, och med en ömsesidig vilja till jämkning och justeringar. Då kan vi få en värld som tar gemensamma tag för att rädda världen från den katastrof som vi annars med klimatkrisen, pfas, utfiskning och försurning av haven ser framför oss.
Tack för att du stöttar oberoende lokaljournalistik! Läs alla artiklar i Tidningen Västsverige!
