Vissa dagar händer det lite mer och då finns det mer att skriva ner. Jag har tänkt några gånger att det känns lite tråkigt när det inte hänt så mycket och att dagboksanteckningarna blir lite korta.
Förra veckan var ganska tom på planer när den inleddes. Såg ut som att det inte skulle hända så mycket mer än de vanliga vardagsrutinerna. Inledningen var lugn men på tisdagen ställdes allt på ända. Utan att gå in på allt för många detaljer så fick jag åka in akut till sjukhuset för undersökning och det hela slutade med att det konstaterades att jag behövde opereras akut för att rensa bort moderkaksrester ur livmodern. Jag sattes upp i den akuta kön och skulle komma tillbaka dagen efter. Jag har blivit sövd innan men kände ändå en viss oro inför ingreppet. Det kändes nog också lite extra konstigt eftersom allt gått fort och beslutet kom så hastigt. Dagen efter var vi i alla fall tillbaka. Vi fick ett eget rum där vi fick plats hela familjen och sedan började väntan. Jag fick reda på att jag var nummer tre i den akuta kön och troligtvis skulle bli hämtad och nedkörd till operationsavdelningen efter lunch. Vid ett blev det slutligen dags och jag blev hämtad och nedrullad i min säng. Tyvärr hann jag bara komma ner till väntrummet på operationsavdelningen innan jag fick reda på att det kommit ett akutare fall som behövde gå före. Fullt förståeligt men ändå jobbigt att höra när man väntat i många timmar. Så jag fick skjuts tillbaka tillavdelningen och blev frigjord från dropp och annan utrustning. Sedan var det bara att packa ihop alla grejer och åka hem för att återvända dagen efter.
På torsdagen skulle jag vara nummer ett i kön och behövde på grund av detta vara på plats redan klockan sex på morgonen. In på ett nytt rum och sedan upprepade sig proceduren med att byta om, bli kopplad till dropp och ta tabletter. Denna gång låg det ett par strumpor tillsammans med den vita nattrocken på sängen. Blev lite glad eftersom jag frusit om fötterna hela dagen innan när jag legat i sängen och väntat utan strumpor. Strax efter sju sa jag hejdå till mannen och dottern och rullades återigen ner till operation. Jag fick ett par nya vita långa strumpor att ha på mig under ingreppet och mina andra lånestrumpor hamnade i sängen. Nu fanns det en ledig operationssal och operationen blev utförd vid åtta. Efter några timmar vaknade jag upp tillsammans med ett antal andra patienter på uppvaket. Som planerat hade jag inte så ont och led mest av att jag var trött. Jämte mig låg en man som knappt hunnit vakna innan han frågade efter sitt snus. Själv frågade jag om jag kunde få gå på toa. Fick hjälp av en sköterska som sa att jag skulle ta av mig de vita långa strumporna eftersom de var hala. ”Vi tar på dig dina egna strumpor i stället”. Vadå mina egna strumpor? Trött som jag var tog det en stund innan det kopplade. De där blåa strumporna som låg på sängen som jag trodde tillhörde ”patientkostymen” var alltså inte sjukhusets strumpor. Av oklar anledning hade någon annans strumpor hamnat där på min säng. Det gjorde mig lite munter mitt i allt elände. Oavsett hade de fyllt sin funktion och värmt mina fötter och för det får jag rikta lite tacksamhet till denna okända person. Dock hade jag ju lika gärna kunnat använda mina egna strumpor som jag så nogsamt låst in i skåpet på rummet.
Det var skönt när kvällen kom och vi fick åka hem igen. Allt hade gått bra och jag var ganska opåverkad av operationen. Det blev mycket att skriva i dagboken och hädanefter kommer jag uppskatta lugna dagar lite mer. Att det inte händer så mycket kan ibland vara det allra bästa.
Tack för att du stöttar oberoende lokaljournalistik! Läs alla artiklar i Tidningen Västsverige!
