Jag kände mig tidvis som jag satt frivilligt i fängelse. Det var övervakningen som gav mig den känslan.
Hela rehab delen verkade styras av en flock undersköterskor som likt en ”maffia” hade stenkoll på oss intagna. Att knacka på min dörr kl 8 på kvällen för att se om jag var där, är minst sagt underligt.
Jag fick be om permission för att få åka hem på helgen. Den beviljades motvilligt. Argumentet var att jag skulle återhämta mig. ??
Det gör jag bättre hemma i egen säng och med god mat. Kan det handla om pengar? Betalar VG regionen för oss, om vi är kvar på helgen? Kan KM i så fall plocka in mer skattepengar?
Jag kände ett lyckorus när jag kom hem. Jag gillar mitt liv.
Men jag behöver rehab ibland. Bäst har varit utlandsvistelserna i värme.
Reumatiker fungerar mycket bättre i värme. Allt sånt bra upplägg försvann under covid.
Varje morgon på KM började med gymnastik i varmbassängen. När den hölls av fysioterapeuterna var det en utmärkt sätt att mjuka upp kroppen och stärka svaga leder och muskler. När passet hölls av uskorna, fick vi ta fram våra egna erfarenheter från förr, för att få en vettig gymnastik.
Uskorna var helt enkelt inte tillräckligt kunniga. Vad då värma upp? Vad då stretcha efteråt?
Det de kunde, var att plocka fram leksaker såsom hantlar och ormar. Sen var det ett flams med musik och sex stationer på en långsida och tre på den andra. Ibland nästan bara armövningar och inga ben. Nä fy! Det allra sista bassängpasset hölls av en skrikig uska som fipplade hela tiden med sin telefon. Musiken var så hög att den kunde väcka upp de döda. Sen hoppade hon omkring och skrek. Det var det sämsta bassängpass jag har haft på 30 år!
De var en stor kontrast mot fysioterapeuterna som metodisk fick oss att jobba igenom hela kroppen. Märkligt nog satt då en uska på rumpan under hela passet, med enda funktion att plocka fram eller lägga tillbaka leksakerna.
Tramsiga promenader hölls av uskorna. Som till exempel ”medvetande närvaro” och ”reflektions vandring”. Det var två uskor (varför två?) varav en gick med ett papper som hon läste ifrån. Vid ett tillfälle regnade det ute och blåste rejält. Vi ville inte ut. Den skrikiga uskan sa att: Nä, men då får ni göra vad ni vill. Det fanns ingen plan B för uskorna vid skitväder och hela vår grupp fick ogiltig frånvaro.
Det var också pass mellan kl 19 och 20 vissa kvällar. Dom gick jag inte på. Går man upp kl 6 varje morgon, så kan val i rimlighetens namn få lite egen kvällsro.
Sen var det maten. Den var så dålig att den inte ens dög till svinföda. Jag menar det! Hur kan man förstöra absolut all mat? Hur är det möjligt? Dessutom stod en övervakande uska som kollade hur mycket mat vi tog.
Jag trodde först att jag skulle gå ner fem kilo i veckan. Men tack och lov kunde jag köpa pizza och hamburgare på stan. VG regionen betalar för vår mat. Den lagades i à la carte restaurangen Mösseberg. Ett dåligt betyg till kockarna.
Personalen tog våra klagomål på allvar och försökte få till bättre mat.
Maten gick från oätlig till nästan ätlig. Den blev marginellt bättre.
Dessutom var dieten nästan utan frukt. Vi fick endast äpple och banan. Apelsiner, kivi, päron, vindruvor och annat är väl lika farligt som ris, pasta och potatis. En föreläsning lärde oss att all mat, utom bönor, ärtor, svamp och frysta grönsaker är farligt. Alkohol får man cancer av. Socker behöver kroppen inte alls.
Ett café i parken hade ständigt påhälsning av oss, vi som gillar gott kaffe och en semla eller en chokladboll.
Man måste få ha njutning i livet.
Men, blev jag bättre av träningen? JA!
Min fysioterapeut Lina var brilliant. Hon såg mina svagheter och hjälpte mig att stärka upp. Hon var lyhörd och gav mig självträning i bassängen istället för stavgång i snöslask.
En annan pärla var arbetsterapeut Anna. Hon hade mycket humor och kunde vägleda oss i djungeln av hjälpmedel till oss ”krymplingar”.
Tack för att du stöttar oberoende lokaljournalistik! Läs alla artiklar i Tidningen Västsverige!
