När västmakterna gick in och stöttade rebellerna i Libyen såg man till att diktatorn Mohammar Kadaffi störtades. Man straffade på det viset den gamle tidigare vänsterradikala ledaren för hans stöd till terrorister och terroristattacker som riktades mot västländer, men utan att ha någon plan för hur Libyen utan Kadaffi skulle fungera.
Och det gjorde det inte. Landet kastades in i klanstrider som hållits på mattan av hårda nypor och finansiellt stöd till de olika klanerna. I dag är tillståndet i landet ett ständigt krig och befolkningen lider och längtar säkerligen tillbaka till den tid då Kadaffi ledde landet.
På samma sätt har västländerna utan några hämningar genom tuffa sanktioner sett till att Syriens diktator Bashar al Assad inte haft några finansiella medel att bygga upp sitt lands resurser vare sig civilt eller militärt och därför blev ett lätt offer när Ryssland och Iran inte längre orkade stötta regimen.
I stället kom de jihadistiska rebellgrupper som tidigare klassats som terrorister i väst och vars mål har varit att skapa en sunnimuslimsk regim. Många av grupperna har sett som sin uppgift att tillintetgöra eller driva bort minoriteter av andra åskådningar shiamuslimer och kristna av olika slag.
Just det ser vi nu ske i Syrien där förs alawiter och nu också druser dödas och fördrivs. Regimen skyller på beduiner, som är sunnimuslimer, men regimens styrkor uppges själva delta i massakrer både på alawiter och druser. Tacka västmakterna för denna utveckling i Mellanöstern!
