Sommaren 1968 sjöng Louis Armstrong ”What a wonderful world” på varenda pub i såväl England som Skottland. Det var en magisk sommar, ett magiskt år för många i min generation och jag gjorde min första utlandsresa helt på egen hand, med tummens hjälp. Och visst var det en underbar värld som öppnade sig. Jag såg liksom Louis en intensiv grönska, träffade liksom honom otaliga vänliga människor.
Och så är det ju så här års, blommor och blader i mängder, en intensiv grönska och skönt sommarväder gör oss nordbor gott, gör oss i bästa fall till vänliga medmänniskor. Så visst kunde det ha varit ”a wonderful world”, en underbar värld, vi fått förmånen att födas in i. Om det inte hade varit för krigen och folkmordet i Mellanöstern och Rysslands försök att utplåna Ukraina. Om det inte hade varit för alla illavarslande signaler om både ökande utsläpp av växthusgaser och ett skenande klimat med tilltagande extremväder och dramatiska händelser, som förödande torka, bränder eller skyfall med dödliga översvämningar. I allra värsta fall begravs ditt hem av en kollapsad glaciär; som när stora delar av schweiziska byn Blatten begravdes under vatten, is och lera tidigare i somras.
Så förlåt, men jag bär på dubbla känslor just nu. Å ena sidan känner jag glädje över en magisk naturs förmåga att explodera framför mina ögon, å andra sidan sorg över explosionerna som dödar i Mellanöstern och i Ukraina, å tredje sidan stark oro över klimatets utveckling. Än större blir oron av att de stolta målen på klimatpolitikens område verkar vara på väg att överges. Såväl i Sverige som i EU.Så kom nyligen Naturvårdsverket med beskedet att mängden utsläpp av växthusgaser från den svenska ekonomin ökade med 7 procent förra året. Det vill säga med drygt tre miljoner ton till 47,5 miljoner ton växthusgaser. En stor ökning av något som tvärtom borde minska. Vi, svenskar, som slagit oss för bröstet i så många år för att vi varit så duktiga på att minska utsläppen av växthusgaser. Orsak är förstås regeringens sänkning av den så kallade reduktionsplikten från januari förra året, vilket gav en ökad användning av fossil diesel inom vägtrafiken och i arbetsmaskiner. Och något som kommer att göra det svårare för Sverige att nå klimatåtagandet inom EU, allt enligt Naturvårdsverket.
Även EU i sin helhet tycks sväva på målet. EU som minskat utsläppen rejält och verkar kunna uppnå 54 procents utsläppsminskning till år 2030 trots att ekonomin vuxit kraftigt. Men som nu verkar tveka om en fortsatt minskning åren därefter, fram till 2040. Tvekan verkar bero på att det kräver ingrepp i verksamheter som berör EU-medborgarna mer än tidigare. Transporter och jordbruket står på tur, områden där eldfängda åsikter korsas.
Så även här; bilister, åkeriföretag och bönder har starka lobbyorganisationer i såväl EU som Sverige. Trots allt tal om att antalet bilar måste begränsas så ökar antalet på våra vägar, inte minst lastbilarna. På alla våra stora trafikleder rullar karavaner av lastbilar och undra på det när järnvägen så kapitalt misslyckats i konkurrensen om godset. Numer körs mer än dubbelt så mycket gods på lastbil jämfört med på godståg. För Dagens Nyheter, DN, har förre professorn vid KTH, Bo-Lennart Nelldahl berättat att antalet orter med järnvägsspår som används för att lasta gods gått ner med 73 procent, från 530 till 142.
Inte att undra på, enligt DN har regering och riksdag under ett par år gett lastbilarna rejäla konkurrensfördelar. Utöver den sänkta reduktionsplikten har tillkommit sänkt dieselskatt, vilka tillsammans minskat bränslekostnaderna högst påtagligt. Sedan några år tillåts dessutom både tyngre lastade och längre lastbilar. Godstågen, däremot, har fått höjda banavgifter. Den senaste höjningen var på nästan 40 procent och infördes vid årsskiftet.
Summan av den här ekvationen är så förfärlig att jag blir gråtfärdig. Lastbilarna invaderar våra större vägar vilket resulterar i att avgaserna ökar till förfång för såväl våra lungor som för klimatet, samtidigt tilltar oväsendet från en ständigt ökande vägtrafik.
Dessutom framstår allt tal om elektrifiering av våra vägar som obotligt fånigt när vi redan har ett elektrifierat järnvägsnät. Ett järnvägsnät som dock är i rasande stort behov av en rejäl både upprustning och utbyggnad. Och det inte bara av klimatskäl.
Månadens lästips är lite lustfyllt och handlar om pingviners påverkan på Antarktis klimat – https://www.nature.com/articles/s43247-025-02312-2
