Tidningens grånade utsände anländer till Bryggans Café och Bistro i Fjällbacka denna försäsongsdag mitt i veckan i strålande sol. Är lite tidig så det passar bra med en kopp kaffe i uteserveringens skugga under taket närmast själva restaurangbyggnaden.
Några bord ifrån mig sitter en annan grånad man och talar med en yngre man som intar lite lunch. Den äldre talar engagerat om ett problem medan den yngre lyssnar och äter. Jag lyssnar lite förstrött, dricker mitt kaffe och läser nyheter på mobilen. Så inser jag att det är en utpräglad uddevalladialekt jag hör och inser till slut att det är Peter Holmstedt som sitter där. Han hade inte känt inte igen mig heller där jag satt.
– Hade du inte skägg, undrar han när vi sätter oss tillsammans vid mitt bord för att börja intervjun.
Så var det och jag undrar för mig själv hur han kan komma ihåg det. Vi sågs säkert under den tiden han tog över Carlia, jag skrev mycket för Bohusläningen då och under Johan Linds sista tid med Uddevallas gamla stadshotell, som Peter Holmstedt tog över 1979. Kanske senare också.
Sedan 1996 driver familjen Holmstedt Bryggans Café & Bistro i Fjällbacka. De köpte verksamheten av Lasse Lundberg och det handlade då om en caféverksamhet i en liten del av de nuvarande lokalerna.
– Det är ett familjeföretag med Susanne som VD och våra söner som delägare och med i verksamheten, säger Peter Holmstedt.
Det har hunnit bli 27 år sedan starten i Fjällbacka men paret Holmsted/Maxvall har varit skrivna i Uddevalla tills för tre år sedan.
– Då sålde vi vårt hus på Valhallavägen och köpte ett hus här ute i stället, berättar Peter.
Sin karriär inom krogbranschen började han som 14-åring på Gustafsbergs Badrestaurang. Musikern och pappan Douglas Holmstedt spelade där då och fixade jobbet till honom.
– Jag var gårdskarl och hade uppgiften att ta hand om grovdisk, tomkartonger, sköta tvättmaskinen och kratta gården och sånt, berättar Peter.
Men första jobbet var att dela ut Bohusläningen och GT som 13-åring i området där han sedan skulle komma att bo
– Jag minns lyckan efter den första löningen, jag tjänade 300 kronor på en månad. Jag köpte en halv grillad kyckling, en toscarulle och två hekto färska räkor. Sen cyklade jag ut till Skeppsviken och bara njöt. Sånt hade jag inte haft råd med tidigare, säger Peter.
Han fortsatte jobba när han kunde. Efter Gustafsberg hoppade han in och jobbade lite extra vintertid på Bachanalen och Baggen, det stora innestället då i Uddevalla, med dansrestaurang och bar.
Han gick ekonomilinjen på gymnasiet och jobbade också extra inom omsorgsstyrelsen som hade ett boende vid Parkskolan.
– Jag lärde mig mycket av det och är glad att ha gjort den erfarenheten, säger Peter.
Biljardsalong
1974 hängde han mycket på Biljardsalongen på Packhusgatan. Då fick han tips om att Micke Ernlund, som drev en annan biljardsalong, som låg på Strömstadsvägen, ville sälja verksamheten.
– Han ville ha 11 000 för det och det hade jag ju inte. Jag gick till Götabanken för att låna pengar men det fick jag inte. Till slut fick jag pappa att gå i borgen och vi bildade faktiskt ett bolag ihop, Handelsbolaget Holmstedt & Son, berättar Peter.
Så det blev affär och han körde i gång med att bygga om, med hjälp av min kompis Jan-Erik Hermanssons, ”Diddis”, pappa.
– Det blev en mellanvägg och saloonsdörr och verksamheten fick en matservering med 14-15 platser. Vi var kanske den första och i alla fall en av de första biljardsalongerna som fick mellanölsrättigheter, säger Peter.
Han sökte det hos socialnämnden och läste i en notis i Bohusläningen att nämnden hade godkänt hans ansökan. Så han körde igång och sålde mellanöl direkt. Då kom tillståndshandläggaren på länsstyrelsen, Åke Lidén, på besök och undrade vad han höll på med.
– Det visade sig att socialnämnden bara var en första instans och att jag hållit på och sålt mellanöl utan tillstånd i fyra månader. Det var länsstyrelsen som skulle utfärda det slutliga tillståndet, berättar Peter.
Men det gick bra. Han fick sitt tillstånd trots allt och drev biljardsalongen i tre år.
Genom sin blivande svärfar, Helge Sundberg, som var aktiv i uddevallapolitiken, fick han tips om att Daisy Henriksson, som drev Lunchterrassen i Folkets Hus, ville sluta med det.
– Jag tog över 1977 och ”Diddis” pappa hjälpte till att bygga om här också. Det blev den mexikanska muren i mitten med valvbåge. Öppningen blev lite kaosartad. Det elektriska klarade inte belastningen så alla proppar gick när vi testkörde. Vi förannonserade och redan lördagen innan öppningen på måndagen var folk inne och undrade om det var öppet. Det var sådant drag på måndagen att det var kö långt ut på gatan, berättar Peter.
Maten lagades första halvåret av Peters bror, och Susanne Maxvall, som han blivit ihop med ett år tidigare kom med i verksamheten och har varit med sedan dess. Uddevallatjej hon också och dotter till Helge Sundberg och Erika Maxvall.
– På kvällen på öppningsdagen hade vi trubadur, tror det var Björn Arab, och det skulle bli fler under åren som följde. Lalla Hansson, Ola Magnell, Harpo och Kalle Sändare var några artister som vi hade där. Det var kul. Vi öppnade också en andra våning i lokalen som inte haft det tidigare, säger Peter.
Det var mycket då, enligt Peter. Han startade en budbilsfirma som låg vägg i vägg med restaurangen. Han blev också delägare i Björns sport när Björn Bergqvist ville sälja sin andel.
Det var 1979 och samma år kom samme Björn Bergqvist tillsammans med konkursförvaltaren Jan Save till honom och undrade om han kunde tänka sig att ta över efter Johan Lind efter att Carlia gått i konkurs.
– Jag hade inte ens pengar till aktiekapitalet. Det krävdes 250 000 kronor på den tiden, berättar Peter.
Köpeskillingen
Då kunde inte pappa Douglas hjälpa till längre så nu fick han hjälp av en bättre bemedlad släkting i Stockholm att lösa finansieringen. Han hade först försökt med ett statligt företagslån, men fick nobben. Men till slut kunde han erlägga köpeskillingen på 8,2 miljoner kronor.
Verksamheten på Carlia utvecklades med nattklubb direkt. Efter en trög start tog det sig och blev snabbt väldigt populärt.
– Första fredagen kom det 40 eller 50. På lördagen strax under 100 och jag undrade vad det var vi hittat på. Tredje kvällen påföljande fredag kom det strax över 100 och fjärden kvällen, på lördagen fick vi sätta stopp vid 350. Sen var det smockfullt varje kväll. Vi hade 660 som publikrekord när Svenne & Lotta spelade, berättar Peter.
– Sen var Roxette där flera gånger, Sanne Salomonsen, Mats Ronander och hela Sverigeeliten egentligen. De enda vi inte hade var Tomas Ledin, Jerry Williams och Magnus Uggla. Uggla var där och skulle uppträda men så fick han meddelande om att han måste åka hem så det blev inget. När han åkte lämnade han 500 kronor i receptionen för att han stökat till på rummet. Fin kille, säger Peter Holmstedt.
Han startade också Trädgårn bakom Carlia. Där hade en gång varit Café men hade stått oanvänt och igenvuxet i många år.
– Vi byggde utescen och riktiga golv, kök och bar, berättar Peter.
Blomsterkroken ingick också i köpet. Med Bohusläningen gjorde han en affär så att tidningsföretaget tog över den fastigheten, medan Carlia i stället fick fastigheten bakom hotellet för sin parkering. Där hade varit tidningstryckeri tidigare.
Intresserade
1986 förverkligades Peters planer på en höghustillbyggnad med Skybar. Han hade själv planerat att bygga och räknat fram en kostnad på 17 miljoner kronor. Tre företag var intresserade av projektet och det blev så att företaget Alexanderssons Bygg fick förtroendet och på det sätt som blivit inne då, såldes fastigheten inklusive ägarbolaget till Alexanderssons som sedan skulle hyra ut lokalerna till Carlia-verksamheten.
– De räknade på det och fick fram en kostnad på 27 miljoner för höghusbygget. De köpte fastigheten och företaget för 19 miljoner och måste förbinda sig att bygga högdelen, berättar Peter.
Högdelen blev 13 våningar hög med Skybar och maskinutrymmen. Det blev tre hissar i stället för en. Antalet rum ökade från 66 till 124. Men kostnaderna för bygget skenade iväg och hamnade på 102 miljoner kronor.
– Vi fick en hyra på
200 000 i månaden men det var inga problem. Vi gjorde ändå bra vinster. Skybaren blev den enskilt mest lönsamma delen i verksamheten, undantaget hotellrörelsen. Vi startade Relaxen i källaren med massageduschar, ångbastu och vanlig bastu, en dam och en herr-
avdelning. Det blev väldigt populärt, säger Peter Holmstedt.
Men så kom 90-talskrisen som framför allt var en fastighetskris där räntorna sköt i höjden.
Kalla fötter
– Alexanderssons och deras samarbetspartner Frankel & Påhlsson fick kalla fötter och kallade ned oss till Göteborg. De ville höja hyran till 500 000 kronor i månaden och jag gick med på det. Men det gick inte. Jag fick skjuta till pengar varje månad och pengarna tog slut. I september fick jag begära företaget i konkurs. Jag tog det väldigt hårt. Jag var inte utblottad, men det var personligt. Jag hade lagt så mycket tid och kraft och kärlek i företaget, berättar Peter.
I Folkets Hus visade det sig att man behövde honom i sin restaurang igen och han kom tillbaka och startade verksamheten under namnet Peter’s Place. Det drev han och Susanne till 1996 då de köpte Bryggans Café i Fjällbacka. Då var man sex anställda. Idag är det 100 sysselsatta i verksamheten på sommaren. Man har fem restauranger inklusive Harbour House i Hamburgsund, i gamla Nolhôttens anläggning. Dessutom en liten by med personalboende i de inre delarna av Fjällbacka och lite längre bort mot Hamburgsund bor Peter och Susanne i huset de köpt.
– Jag har det rätt bra. Spelar ofta golf och får ut pen-
sion varje månad. Efter 54 år i branschen känns det bra att ha varvat ned lite, säger Peter Holmstedt.
