– Sista gången före pandemin var det 18:e gången i rad vi var där, berättar Johnny Andersson, som tillsammans med sin mamma Christina driver båtbyggeriet.
På båtmässan i Göteborg finns en liten lunga för träbåtsälskarna, en avdelning som är vikt för både tillverkare och andra som vill visa upp träbåtar både från förr och nu. Där har Lilla Kålviks Båtbyggeri numera oftast två båtar, dels exempelvis någon nybyggd snipa, men dessutom Västkusten Träbåtsförenings utlottningseka, som man också har byggt.
Enligt uppgift från Båtmässan är Lilla Kålvik enda träbåtsvarvet på båtmässan, och det är signifikativt för branschen, man är ett av mycket få företag i Sverige som på heltid producerar större båtar i trä. På Orust, där träbåtsbyggerier en gång frodades på kända orter som Kungsviken, Svineviken, Dalby, Rånäs och Henån, finns bara Lilla Kålviks Båtbyggeri kvar i nybyggnadsbranschen när det gäller träbåtar.
Christina Andersson är dotter till Roland Persson som i sin ungdom arbetade några år hos sin morbror Tore Larsson i Kungsviken. Tore Larsson och hans son Ante är berömda för sina kravellbyggda kostrar och andungar, något de höll på med fram till 1996.
Då hade Roland Persson sedan länge haft eget båtbyggeri i Henån. Tidigt började han också med vinterförvaring av båtar på farmor Rosalia Perssons torpställe i Lilla Kålvik i närheten av Edshultshall, fast på insidan mittemot Nösund. Under många år byggde han successivt upp en ny verkstad på Lilla Kålvik.
– Det tog lång tid för han gjorde allting själv, berättar Christina Andersson.
1978 blev det till slut dags att flytta hela båtbyggeriverksamheten från Henån till den nya verkstaden. Ett år senare slutade Christina nian och började bygga båtar tillsammans med pappa på det som då hette Roland Perssons Båtbyggeri.
Efter att morbror Tore Larsson och Ante lagt ned sin verksamhet fick Roland Perssons varv ta över ritningar och mallar från deras båtbyggeri. Nu skulle det börja byggas andungar på Lilla Kålvik. Men 2003 omkom Roland Persson tragiskt i en trafikolycka på vägen ut till varvet.
– Så då blev det stopp på det projektet och det dröjde några år innan det blev av, berättar Johnny Andersson, som själv börjat på varvet året innan, efter att ha gått båtbyggarlinjen i Henån.
– För min del klarade jag kraven och kom in på gymnasiet, skojar Johnny retsamt med sin mamma.
På Christinas tid fanns förstås inte båtbyggarlinjen i Henån så det var inte aktuellt.
På samma sätt som Christina tillbringade sin uppväxt i verkstaden hos pappa, gjorde också Johnny det hos morfadern och har alltså lärt sig yrket från grunden. Inte så många i hans ålder har gjort det och i princip ingen annan på Orust i dag har fortsatt med det yrkesmässigt.
Som vi skrev i en artikel om Fred Dejeviks bok Båtbyggarna som försvann, så försvann de ofta in i plastbåtarnas inredningsbyggen på Najad och Hallberg-Rassy och andra nöjesbåtsvarv.
– Det är synd för det är mycket kunskap som försvinner om man inte varit med och lärt sig praktiskt av tidigare generationer. Det är många moment i tillverkningen som man bygger väck, som döljs i konstruktionen och som gör slutprodukten sämre om man inte vet hur det skall vara, säger Johnny Andersson.
Både han och Christina känner en ny optimism när det gäller träbåtar med tanke på att det nu talas mycket om plastens negativa miljöpåverkan och menar att det är synd att det med det är mycket kunskap som har försvunnit.
– Det känns som om träbåtar verkligen ligger i tiden, säger Johnny.
Han byggde själv sin första eka när han var 13 och berättar att hans morfar var en väldigt duktig lärare.
– Samtidigt med mig byggde han en annan eka bredvid och såg till så att han hela tiden låg ett steg före så jag kunde se hur han gjorde. Det var ingen stress heller utan det fick ta den tid det gjorde. På den första snipan jag var med på fyllde han bordläggningen på styrbordssidan och jag på babordssidan och även där låg han ett steg före hela tiden, berättar Johnny.
Att ingen av de andra båtbyggarfamiljerna på Orust fortsatt med träbåtstillverkningen har förstås med efterfrågan att göra och därmed lönsamheten. Christina berättar att det varit tufft ibland att överleva mellan de tillfällen pengar kommit in när båtarna blivit färdiga. Vinterförvaringen är ett viktigt komplement. Att hon någon gång skulle ha funderat på att sluta och lägga ned tillverkningen förnekar hon bestämt.
– Nej det har jag aldrig haft en tanke på, slår Christina Anderson fast.
Kanske är envisenheten också något som gjort att det just är den här familjen som fortsatt. Enligt Johnny sa fadern till Roland Persson att han var så envis att han skulle kunna vända Lyrön uppå ned och måla den på botten.
För bibehållandet av kunskapen om träbåtsbygge kan vi i så fall känna en viss tacksamhet till den envisa familjen Persson/Andersson.
För på Lilla Kålviks Båtbyggeri byggs nu träbåtarna fortfarande hantverksmässigt från grunden. Det är klinkbyggen som är det som företrädesvis görs, det vill säga där båtens sidor, bordläggningen, byggs upp genom att borden läggs om lott. Någon gång byggs också en kravellbyggd båt, exempelvis en andunge, det vill säga med släta sidor med borden kant i kant.
Sällan bygger man efter ritning.
– Det mesta bygger vi med mallar som vi tagit över från morfars båtbyggen, säger Johnny Andersson.
Det Lilla Kålvik får mest beställningar på är deras 19-fots klinkbyggda snipa. I snitt bygger man 2,5 sådana båtar på ett år. Det blir något större eller något mindre någon gång ibland. Just nu är man i slutskedet på två snipor, men har precis börjat kölsträcka en liten riggad julle av en tidig Rånäsmodell.
– Det är bra att ha flera båtar på gång samtidigt så man kan växla mellan båtarna så att tiden används effektivt, tycker Johnny.
Ytterligare en effektivisering är ett tält som man börjat använda för att ställa över den båt som är helt färdig förutom ytbehandlingen i form av båtfernissa.
– Det gör att det inte blir lika känsligt för vad vi gör i resten av hallen. Här är så mycket trädamm så det behövs inte mycket för att det skall ställa till det med ytskiktet på lacken, säger Christina Andersson.
Annars börjar alltså byggprocessen av exempelvis en 19-fots snipa med att man har beställt en stock entums ekplankor från Tyskland hos Werner Abrahamsson trävaror i Varekil. De behöver ha haft två vårtorkar innan de används.
– Sen kan man lägga på ett torkår till för varje ytterligar tum i tjocklek på virket, säger Johnny.
Man väljer tysk ek till bordläggningen eftersom den har betydligt mindre kvist än den svenska. Däremot tar man gärna svensk ek från närområdet till spant, köl och stävar.
– Den svenska eken växer lite mer i olika böjda former och det kan man utnyttja för spant och stävar. Det virket behöver torka i alla fall i fyra år kanske i fem, säger Johnny.
Sedan lägger man ut kölstocken och bygger upp stävarna innan det är dags att fylla på borden. Borden spikas ihop med kopparspik som nitas och pluggas. Mallar används vid behov för att få rätt form, men används inte just för att böja borden, utan mer som ett riktmärke i arbetet. Böjningen görs vid behov i en baslåda med hjälp av ånga.
– Det tyska virket är också lite lättare att böja eftersom det har växt lite snabbare, berättar Johnny.
Efter att bordläggningen är på plats sätts spanten dit. Detta gäller klinkbyggen. I kravellbyggen bygger man upp spanten före bordfyllningen. Bordläggningen fästs normalt fast i spanten med kopparspik. Om kunden vill så kan man använda enepinnar i stället.
När skrovet är klart är det dags för däck och inredning.
– Om det är en båtmodell vi byggt förut så gör vi ofta klar all inredning innan vi lägger däcket på plats. Om det är en ny båttyp gör vi däcket först, berättar Johnny.
När allt sen är pluggat, slipat och klart så oljas det in med linolja och terpentin och får mättas i ett par veckor. Sedan vidtar lackning med Epifinanes båtfernissa.
– Första strykningen med förtunning 50/50 och sedan successivt mindre förtunning i fyra strykningar. Sedan fyra strykningar till med outspätt, säger Johnny.
En sådan färdiglackad skönhet kommer alltså att ställas ut på båtmässan nu i februari. Just denna skall till Stockholm och utrustas med en GSM elmotor inombordare. Utöver denna båt blir det förutom träbåtsföreningens utlottningsbåt en liten klinkbyggd dinge i mahogny som också kommer med till mässan. Även den skall till Stockholm sedan.
