Och paradoxalt nog, då kan man i bästa fall höra när snöflingorna faller. Som när jag en gång anlände till fjällen från vår bullriga civilisation och tog en första skidtur. Plötsligt brakade det till och lät som om något spännande djur var i antågande. Och visst var det något spännande på gång upptäckte jag ganska omgående. Ljudet kom från snöflingorna som landade på min anorak, ett krasande ljud som upptog hela min ljudvärld som i övrigt var så tyst, så tyst som det bara kan bli på ett vindstilla vinterfjäll.
Mälardalen
Om jag minns rätt så var det alltid snö om vintern när jag växte upp i Mälardalen på 1950-talet. Alla i familjen hade varsin spark, att salta vägarna för att smälta bort isen var en dödssynd på den tiden ute på landet.
Till och med under mina första år på Västkusten för så där 50 år sedan förekom rejäla vintrar. Jag har tvingats vända med bilen på motorvägen vid Kode för att mängden snö har omöjliggjort vidare färd norrut. Och jag har åkt skidor över Ramsvikslandet, ön som skapades när Sotekanalen byggdes norr om Kungshamn/Smögen. Då kom en väl påpälsad person på moped och körde rakt ut på havsisen och försvann i dimman. Isfiskare antar jag, hoppas han i tid såg nordliga strömmen med öppet vatten längre ut.
Klimatförändringens
Härliga minnen för oss västkustbor när klimatförändringens stigande temperatur gör snö, som ligger kvar och ger skidföre, till en alltmer sällsynt företeelse.
Snön är livsviktig för många djur och växter, som skydd mot kyla och angrepp, och dessutom reflekterar den solens strålar och motverkar därmed uppvärmningen av vår jord. Albedo kallas den effekten och som mest reflekterar snö cirka 90 procent av solljuset tillbaka ut i rymden. Särskilt viktigt är snötäcket tidig vår då solen på nytt börjar värma.
Och jag behöver väl inte påminna om snöns och isens betydelse för våra svenska vattenkraftverk och för bevattning liksom dricksvattenförsörjningen i andra delar av världen.
Medan vi nordbor längtar efter snön pågår sedan i måndags COP30, FN:s klimattoppmöte, i brasilianska staden Belém, belägen strax söder om ekvatorn. Närmare bestämt vid floden Rio Tocantins mynning, utanför den väldiga regnskogen Amazonas. Hotad av en pågående exploatering med katastrofala följder för såväl klimat som för biologisk mångfald.
Parisavtalet
Om en knapp månad, den 12 december är det för övrigt tio år sedan Parisavtalet skrevs under på det COP-möte som hade nummer 21. Ett avtal som sågs som en stor framgång och som stipulerar att den globala uppvärmningen ska hållas långt under 2 grader men helst stanna vid 1,5 grad, jämfört med förindustriell tid.
Trots ett otal åtaganden, oändlig sifferexercis och bollande med begränsningar av utsläpp till olika årtal, går allt ”käpprätt åt helvete”.
Förra året slog till exempel utsläppen av växthusgaser rekord, 57,7 miljarder ton, en ökning med, även den på rekordnivå, 2,3 procent jämfört med 2023. Med accelererande utsläpp följer en ökad uppvärmning och 2024 var den globala medeltemperaturen redan 1,52 grader över förindustriell tid.
Användningen av fossila bränslen ökade med drygt en procent förra året och står för nästan 70 procent av utsläppen. Allt enligt Dagens Nyheters förträffliga klimatbevakning.
Klimatförhandlingar
Aldrig tidigare har väl ett COP-möte haft så dåliga odds som det som nu pågår i Belém. Ett USA under Trumps ledning som trots att man lämnat Parisavtal och klimatförhandlingar underminerar klimatarbetet på olika sätt. Ett splittrat EU som kom till Belém med vad som sägs vara ett visserligen nytt klimatmål men ”fullt av kryphål”. I en debattartikel i DN i måndags hävdar journalisten Erika Bjerström att ”orsaken är att högerpopulismen drar som ett spöke genom Europa.” Hon avslutar sin debattartikel med varningsorden: ”Om världens demokratier inte kan hantera klimatkrisen är risken överhängande att de inte kan överleva den.”
Månadens lästips blir följdenligt Erika Bjerströms mycket läsvärda senaste bok ”Demokratin dör i hettan”.
Tack för att du stöttar oberoende lokaljournalistik! Läs alla artiklar i Tidningen Västsverige!
