Kyrkorna i vårt land har länge arbetat för en ordning som är human, rättssäker och barmhärtig – där människor får möjlighet att leva och bidra. I fastetiden inför påsk gör Sveriges kristna råd nu gemensam sak och uppmanar till att visa barmhärtighet i migrationspolitiken. Jag ansluter till deras uppmaning och oroas av ett hårdnande samhällsklimat där människovärdet tappar mark.
Ser vi människan ser vi också att det kunde varit vi. Ser vi människan ser vi att det behövs barmhärtighet i lagstiftning och tillämpning. Bakom varje siffra finns en människa – en enskild person och ett livsöde. En av dem är Nastaran, som jag mötte häromveckan och som beskriver sin upplevelse med följande ord:
Vi är de som
lämnade våra hem,
kramade våra föräldrar en sista gång,
och med en resväska och tusen rädslor
steg in i ett land där ingenting liknade oss.
Våra namn var svåra att uttala,
våra examina förlorade sitt värde,
år av arbete blev noll.
Vi var tvungna att bevisa att vi “förtjänade att stanna”.
Dagarna arbete,
nätterna språkstudier,
barnen – alltid barnen – mitt i ensamheten,
mitt i en hemlängtan som ingen riktigt förstår.
Födelsedagar och bröllop såg vi genom en telefonskärm.
Begravningar sörjde vi på avstånd.
Vi vet vad förlust betyder.
Hemmet.
Jorden.
Ungdomen.
Allt bar vi i tystnad.
Migrationsmyndigheter tröttade ut oss,
lagar slet på oss,
men vi reste oss igen.
Vi är trötta, ja.
Men denna trötthet är inte kapitulation.
Den är hemlängtan.
Den är sorgen över år vi aldrig borde ha tillbringat långt från vårt land.
Nastaran
Vi behöver vidga vår blick till att se människan. Först då kan vi fatta kloka beslut som vi som samhälle rakryggat kan stå bakom.
Susanne Rappmann, biskop i Göteborgs stift
Tack för att du stöttar oberoende lokaljournalistik! Läs alla artiklar i Tidningen Västsverige!
