– Mina förfäder har hållit på med det här i alla tider. Så långt tillbaka som jag kan tänka mig så har vi jobbat med hav och jordbruk, säger köttbonden, sjömannen och entreprenören Kurt Göransson.
Han berättar att hans far Göran Pettersson växte upp på en gård på Lyrön alldeles söder om Nösund på sydvästra Orust.
– Farfar var också född på Lyrön. Och farfars far. Ja, alla generationer tillbaka på pappas sida. På den tiden fanns ingen färja där så man fick ro över sundet med både djur och mjölk och allt mellan himmel och jord, säger Kurt.
Den bördigaste åkermarken runt gården användes till att odla potatis och spannmål och hö att ha som vinterfoder åt djuren. På de magrare hagmarkerna gick mjölkkorna och hästen och betade. Fåren som klarade sig bättre på egen hand och som var lättare att transportera med båt rodde man ut till mindre öar i närheten.
– Efter att fåren hade fått sina lammungar på våren åkte man ut med dem till småholmarna. Och så hämtade man hem dem igen på hösten. Alla öar var fulla av får förr. Överallt var det får.
Kurt Göransson är glad att hans engagemang för att hålla betesmarkerna öppna lever vidare med dottern Ulrika och hennes man Anders. Foto: David Nyberg
När Kurt föddes hade hans far Göran Pettersson flyttat in till Orust och bildat familj på en gård i Häröd tre kilometer söder om Henån. På den gården växte Kurt upp tillsammans med fyra äldre och fyra yngre syskon.
Efter Andra världskriget påbörjades en snabb förändring av jordbruket där mjölkkor ersatte många av fåren, konstgödsel började användas och hästar byttes ut mot traktorer.
När man kunde få ut större skördar från åkermarken tack vare handelsgödseln och man inte längre behövde använda en stor del av arealen för att få fram mat åt alla arbetshästar minskade behovet av att nyttja naturbetesmarkerna.
– Jordbruket blev något helt annat än vad det varit tidigare. Monokultur och mer storskaligt. Och barnen fick ledigt från skolan för att gå ut och plantera igen hagmarkerna med skog. Det var en omdaning utan dess like, säger Kurt.
Munkholmen i Nordre älv är en av de öar vars betesmarker hålls öppna av Ulrikas och Anders köttdjur med hjälp av Kurt Göranssons färja. Foto: David Nyberg
Allt detta gjorde sammantaget att intresset för att köra ut får till småholmarna i skärgården minskade. I och med det blev det plats över åt Göran Pettersson att ha djur på holmarna trots att hans gård låg en bra bit från kusten. På de här resorna ut till kustbandet följde Kurt ofta med sin far.
– Vi körde ut fåren med häst och kärra från Häröd till Hälleviksstrand. Så det var ett par mil att köra med hästen för att lämna av fåren på våren, och för att hämta hem dem igen på hösten. Vid Hälleviksstrand fick vi hjälp av en fiskargubbe med en mindre julle för att köra ut dem till holmarna, säger Kurt.
Med inspiration från fiskargubben med jullen i kombination med entreprenörsandan som han ärvt av sina förfäder startade Kurt 1968 ett eget företag och köpte en pråm som han använde för att frakta gods och så småningom även entreprenadmaskiner till och från öarna i den Bohuslänska skärgården.
– Samtidigt som jag startade upp detta började också folk komma tillbaka till skärgården igen. De hade varit i städerna och utbildat sig och hade nu tagit över föräldraställena och började reparera och bygga nytt ute på öarna.
Intresset för att anlita Kurt för att transportera ut bland annat byggnadsmaterial, arbetsmaskiner och även grus och sten för vägbyggen ute på öarna var därför stort och han utökade successivt verksamheten och skaffade fler och större färjor.
Traditionen att köra ut betande djur till Bohuslänska öar med hjälp av lastbil och färja lever vidare genom Anders och Ulrika. Foto: David Nyberg
När Kurt 1976 köpte ut föräldragården i Häröd behövde han därför inte be någon fiskare om hjälp för att få ut djuren till holmarna i skärgården. I och med att han hade tillgång till egen färja och lastbil och därmed möjlighet att transportera större djur passade han också på att byta ut fåren på gården mot herefordkor.
Sedan dess har Kurt kört ut djur till öar i skärgården varje år fram till idag. Skillnaden mot förr är att det numera är Kurts dotter Ulrika Nilsson och hennes man Anders som är de som äger och ansvarar för korna och att Kurt endast hjälper till med själva sjötransporten.
Men även den delen av arbetet har Ulrika och Anders börjat ta över så smått. Än så länge endast vid tillfällen då Kurt har annat för sig men så småningom är tanken att Ulrika ska ta över även sjötransporten av korna helt och hållet.
– Jag är 78 år nu och jag brukar säga att jag ska jobba i tio år till. Många säger att de ska jobba i ett par år till, men då kan man ju inte hitta på några projekt. Men på tio år, då hinner man hitta på något rejält, säger Kurt och skrattar.
Största delen av sjöentreprenadverksamheten har han redan avvecklat och föräldragården i Häröd är sedan två år tillbaka generationsväxlad till döttrarna Ulrika och Anna.
De kor som ska ut på sommarbete på Munkholmen åker lastbil från gården i Kode och färja sista biten över Nordre älv via Kastellegården i Kungälv. Foto: David Nyberg
Det som Kurt lägger största delen av sin tid på nu är att tillsammans med sambon Lotta Olofsson ta hand om gården som han bor på idag i Vasseröd strax väster om Svanesund. Där de har 50 egna hereforddjur som hjälper till att hålla landskapet öppet på hagmarker och strandängar längs fågelsjön och naturreservatet Kollungeröd vatten.
Kurt tycker att det är kul att intresset för djur och natur och traditionen att hålla djur på småöar i skärgården lever vidare i och med dottern Ulrika och hennes man Anders.
– Jag har alltid trivts med mitt arbete och jag önskar att fler ungdomar får upp ögonen för det här livet. Det är alldeles för få unga som blir invigda i det här och det är synd. Det är hälsosamt för kroppen och man blir inte fet av det här livet, säger Kurt.
Sedan Ulrika och Anders tog över Kurts sjövana herefordkor för drygt 20 år sedan har de successivt utökat besättningen och antalet öar som djuren betar på. De har numera också en del simmentalkorsningar i de delar av besättningen som går på de frodigaste betena.
Sammantaget har de ungefär 500 djur med kalvar, ungdjur, kor och tjurar inräknat. Vintertid går de inomhus i ekologisk lösdrift på Anders föräldragård i Solberga utanför Kode.
Ett vanligt år kör de ut djuren till sommarbetet under de två första veckorna i maj men eftersom det var så pass kallt i år blev det lite senare i år. Sedan går korna ute hela sommarhalvåret och hämtas hem igen när betet börjar ta slut någon gång i oktober.
Ulrika Nilsson har börjat så smått att ta över Kurts uppgift att köra ut korna på öar längs Bohuskusten. Även om det fortfarande är Kurt som är den kör färjan oftast. Foto: David Nyberg
Majoriteten av korna kör de ut med egen lastbil och med Kurts färja till tolv öar som varken har broar eller ordinarie färjeförbindelser och som ligger utspridda längs södra halvan av Bohuskusten.
– Öarna sträcker sig från Rixö i Brofjorden och ned till Munkholmen i Nordre älv. Dessutom har vi en del djur på strandnära beten även på Orust och i Kungälv och på Ragnhildsholmen på Hisingen, säger Ulrika.
Hon förklarar att den typen av landskapsvårdande djurhållning som de har nischat in sig på har blivit mer uppskattad nu jämfört med hur det varit tidigare.
– När pappa höll på med det här på 70-talet tyckte folk att han var lite småknepig, men nu är det många fler som värdesätter det här. Att ha öppna landskap även ute i skärgården. Öar som du inte har djur på växer ju igen väldigt snabbt.
Många av Ulrikas och Anders kor går i naturreservat på öarna på uppdrag av Västkuststiftelsen. I andra fall är det kommuner eller privata markägare som vill ha sina marker betade.
– Alla är väldigt angelägna om att vi ska komma ut med korna varje år, så de ringer oftast i mycket god tid för att försäkra sig om att vi kommer. Ofta fixar de som bor ute på öarna också stängsling och räknar djuren och håller koll på att de mår bra. Just för att de är så måna om att vi ska komma ut med djuren, säger Ulrika.
Anledningarna till det stora intresset för att ha betande djur på markerna och att de inte ska växa igen är flera. Bland annat att man inte vill förlora den möjligheten till lokal matproduktion som betesmarkerna innebär.
Många av Ulrikas och Anders kor betar i landskapsvårdande syfte på uppdrag av Västkuststiftelsen, kommuner och privata markägare. Foto: David Nyberg
Ett annat skäl är att många tycker att det varierande landskapet som naturbetesmarkerna är en del av är väldigt vackert. Dessutom är de betande djuren också en viktig del i bevarandet av den biologiska mångfalden.
– När vi har med biologer ute på öarna står de med näsan i backen hela tiden och hittar fantastiska och ovanliga arter. Så när det kommer till den biologiska faunan och mångfalden är det svårt att slå de här betande mularna ute i skärgården, säger Ulrika.
Vad tänker du om att ni transporterar korna i lastbil och på färja flera gånger varje år? Är inte det väldigt stressande för djuren?
– Många som har haft egna djur som de bara skickar med lastbil en gång, och det är när de ska till slakt, blir väldigt imponerade när de ser hur lätt det går med våra djur. Men våra kor har ju gjort det här sedan de var småkalvar och de vet vad det är förknippat med. Att komma ut på betena, säger Ulrika.
– Det är en del av tjusningen med det här jobbet. Att se hur kul djuren tycker det är att komma ut på öarna. Man hör på dem på våren när de råmar när lastbilen kommer att de vet precis vad det handlar om. Och när de står på färjan och den närmar sig ön som de ska till står de där och tittar och man ser hur glada de är att äntligen få komma ut igen.
