Den 31 december 1968 fanns det enligt Statistiska centralbyrån 105 personer i Sverige som var 100 år eller äldre. Motsvarande siffra för samma datum 2018 var 2 067 personer. Även om andelen av den svenska befolkningen som får uppleva sin hundraårsdag har ökat kraftigt under de senaste 50 åren är det fortfarande ändå långt ifrån alla som får vara kvar i livet så pass länge.
En av Sveriges allra yngsta 100-plussare är Britt-Lis Fürst på Torreby slott strax utanför Munkedal mitt i Bohuslän. På onsdagen den 18 september uppnådde hon den beundransvärda åldern som innebär personligt telegram från kungen och drottningen.
Britt-Lis har både humor och en avslappnad och stilfull utstrålning och verkar helt klar i sinnet. Trots det har hon ändå svårt att förstå varför vi så gärna vill träffa henne och hon säger att hon inte har något intressant att berätta.
– Jag diskar lite ibland och lagar lite mat ibland och bjuder folk på kaffe som kommer och hälsar på, säger Britt-Lis. Foto: David Nyberg
Hur kommer det sig att du bor i ett slott?
– För det första så var jag två år när jag kom till Munkedal 1921. Då flyttade vi ned från Norrland, jag, mamma, pappa och storasyster som var fyra år då. Pappa hade en affär i Undersåker i Jämtland och han hade blivit erbjuden tjänsten som föreståndare för Munkedals arbetareförenings handelsaktiebolag.
Britt-Lis förklarar att det var ett bolag som dels bestod av en affär som låg på Stale i Munkedal och som kallades Föreningen. Dels ingick även ett antal filialer varav den ena var en större affär som låg på Munkedals pappersbruks område. I Munkedal fick familjen tillökning med ytterligare två barn. De drabbades också av en stor tragedi då Britt-Lis storasyster dog endast åtta år gammal.
Vid 21 års ålder gifte sig Britt-Lis med John Fürst som var en av alla de unga män som hade flyttat till Munkedal från runt om i landet för att arbeta på bruket.
– Det var fantastiskt att John friade och att jag fick gifta mig med honom. Jag hade varit väldigt förälskad i honom länge.
I de nygifta makarnas första gemensamma bostad fanns rinnande vatten vilket var en uppgradering för Britt-Lis jämfört med hemma hos föräldrarna på våningen ovanpå affären. Där hade man fått bära vatten i hinkar och använda sig av utedass istället för badrum. Matlagningen gjordes dock även i parets nya bostad på vedspis. Tillgång till frys fick de först senare och då i form av ett halvt frysfack i den gemensamma frysanläggningen som pappersbrukets anställda fick dela på. I stället för tvättmaskin utfördes tvättandet med hjälp av en konserveringsapparat, vilken naturligt nog också användes för att förlänga hållbarheten på olika livsmedel. Bland annat konserverade de lax, ål, svamp och bär, berättar Britt-Lis.
Kungen och drottningen sände sina varmaste lyckönskningar till hundraåringen Britt-Lis. Foto: David Nyberg
– Under våra första år tillsammans var det ju krigstider vilket innebar att John var inkallad under långa perioder. Men när han var hemma gick vi ofta på kompass ute i skogarna, hela söndagarna var vi ute och gick. Vi plockade blåbär, lingon, kantareller, karljohan, citronskivling, allt möjligt. Under alla år här i Munkedal har jag utforskat skogarna och de höga bergen. Jag älskar att klättra i berg. Och att simma, jag älskar att bada. Och att cykla.
Parets stora intresse för friluftsliv och en aktiv livsstil var också en av pusselbitarna som gjorde att de så småningom hamnade högst upp i slottet på Torreby. 1960 köpte entreprenören Stig Widell slottet inklusive ägorna runt omkring. Den ståtliga byggnaden hade då under många år stått och förfallit och även äppelodlingarna med tusentals träd på markerna runt slottet var gamla och gav dåliga skördar. När Stig Widell satte igång arbetet med att omvandla fruktodlingen och jordbruksmarken till Bohusläns första golfbana blev Britt-Lis och John snabbt engagerade i projektet.
– Widell var ute och körde traktor och hjälpte till att ta bort äppelträden och jag och John och många fler, inte minst många från Uddevalla, gick runt här och plockade sten på åkrarna. Golfbanan invigdes 1961, då var det bara några få hål från början.
Efter 45 år på Torreby är jubilaren Britt-Lis fortfarande lika nöjd med lägenheten högst upp i slottet med den stora balkongen och fina utsikten. Foto: David Nyberg
När Britt-Lis man John fyllde 65 och gick i pension 1974 var de tvungna att hitta en ny bostad eftersom de då inte längre fick bo kvar i tjänstemannabostaden på Möe i Munkedal eftersom den tillhörde pappersbruket. Vid den tidpunkten hade golfbanan på Torreby utökats till 18 hål sedan flera år tillbaka och intresset för golfen hade ökat stadigt. Mycket tack vare golfbanan hade det blivit populärt att bygga hus på Fjällberg som ligger intill golfbanan, berättar Britt-Lis.
– Vi var där och tittade och så mötte vi Stig Widell och då frågade han om vi inte hade funderat på att bo på slottet. Nej, sa vi, inte ska väl vi bo i en lägenhet på slottet. Men så gick vi med och tittade i alla fall. Här var så nedgånget då och Widell tog itu med lägenhet för lägenhet och rum för rum. Det låg sågspån på golvet och vi gick på plankor fram till fönstret här och tittade ut över det vackra landskapet och jag sa, gud vad fint, här vill jag bo. Och sen har jag bott här i 45 år nu.
Det passade er ganska bra att bo här mitt på golfbanan?
– Ja, jag älskade att komma hit. Då spelade vi golf nästan varje dag. Vi hade inget annat att göra, haha. Vi hade många vänner här också redan när vi flyttade in i och med golfen. Och så hade vi så fina bad här nere, en klippa som var nästan vår egen. På vintrarna ordnade vi skidtävlingar på golfbanan och många fester hade vi också här på slottet. Stora kalas och räkfester och mycket dans. Det har varit väldigt roligt.
– Vi gick på plankor fram till fönstret här och tittade ut över det vackra landskapet och jag sa, gud vad fint, här vill jag bo, säger Britt-Lis. Foto: David Nyberg
– John var elva år äldre än mig och dog när han var 78, så då blev jag ensam kvar här. Som väl var hade jag ju golfen och alla mina vänner. Väldigt många goda vänner och barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Så jag känner mig väl omhändertagen. Dessutom har jag spelat bridge, det har varit mitt stora intresse sedan 1951. Det var då gick jag med i Munkedals bridgesällskap och jag tycker fortfarande att det är lika roligt. Nu ser jag korten så dåligt, men jag kan spela någorlunda.
Britt-Lis berättar att hon är helt nöjd med tillvaron som hundraåring och är tacksam för allt som livet har gett och fortfarande ger.
– Jag diskar lite ibland och lagar lite mat ibland och bjuder folk på kaffe som kommer och hälsar på. Jag tycker också om att lösa korsord. Ibland går jag ut på en promenad med ett par i 70-årsåldern som bor här borta på Sjöritz, och då och då får jag besök av vänner som kommer hit och spelar bridge.
