Återställer Äskhults by till som det var på 1820-talet

De äldsta byggnaderna i kulturreservatet Äskhults by två mil sydost om Kungsbacka är från tidigt 1600-tal, men området har troligtvis varit befolkat betydligt längre tillbaka i tiden än så. Ett tecken som tyder på det är att man har hittat matlagningsgropar på åkermarken som daterats till bronsåldern för ungefär 2 700 år sedan.

Äskhults by består av fyra gårdar som ligger tillsammans kring ett gemensamt bytorg på ett sätt som var vanligt på 1700-talet men som är ovanligt idag.

Många andra gårdar runt om i landet flyttades isär vid rationaliseringen av jordbruket som gjordes vid storskiftet på 1820-talet och vid laga skiftet på 1860-talet.

– Men nu var åkermarken så jämnt fördelad runt Äskhults by att lantmätarna helt enkelt kunde dra två linjer som möttes i ett kryss mitt i byn. Det enda som behövde flyttas var den ena gårdens ladugård som vreds upp lite grann så att den inte längre låg på grannmarken, säger Äskhults museibonde Thomas Carlsson.

Thomas Carlsson arbetar på Äskhults by för Västkuststiftelsen. Foto: David Nyberg

Tack vare att en del av ungdomarna från byn emigrerade till Amerika och att andra förblev ogifta och barnlösa har många av byggnaderna bevarats i relativt gammal stil. Utan moderna renoveringar och med varken el eller vatten indraget i husen.

En betydelsefull person när det gäller bevarandet av Äskhults by är Nils Bogren (1913-2012) och hans stora engagemang för och kunskap om byn. Nils bodde aldrig själv i Äskhults by men han besökte den ofta och fascinerades av byn och människorna där och deras berättelser från äldre tider.

Äskhults by klassades som byggnadsminne 1981 och 1996 köpte Västkuststiftelsen de fyra gårdarna. Året därpå skyddades det 135 hektar stora området som naturreservat. År 2004 klassades Äskhults by som riksintresse för kulturmiljövård och samma år omvandlades naturreservatet till kulturreservat.

– Visionen för reservatet är att bevara och restaurera kulturmiljön och landskapet till så som det såg ut innan storskiftet 1825. Och det är vi unika i Norden med att göra i den här omfattningen, säger Thomas Carlsson.

Arbetet med att restaurera och driva Äskhults by sker med gamla metoder på traditionellt vis. Det finns inga traktorer på gårdarna utan arbetsuppgifterna sköts med mänsklig handkraft och med hjälp av hästar. Tanken med det är bland annat att besökarna i kulturreservatet ska få en inblick i hur livet i en bondby under tidigt 1800-tal kunde se ut.

– Skillnaderna jämfört med dagens samhälle är så många och stora att det aldrig går att föreställa hur det såg ut på ett sånt här ställe för 200 år sedan bara genom att läsa om det eller höra någon berätta, säger Thomas.

Thomas Carlsson och Västkuststiftelsen återställer Äskhults by till så som den såg ut i 1800-talets början. Foto: David Nyberg

Den kanske tydligaste restaureringsåtgärden som de hittills gjort när det gäller landskapet är att de har tagit ner väldigt mycket granskog. Åkrarna närmast bykärnan hade inte planterats igen så de markerna var redan öppna när Västkuststiftelsen tog över fastigheterna 1997. På marken utanför åkrarna däremot hade det vuxit upp en tät granskog.

Thomas berättar att de under hans första år som museibonde på Äskhults by från år 2000 och framåt högg ner den granskog som stod innanför utmarksmuren. Alltså det område som kallas för inäga och som i början av 1800-talet till stor del bestod av ängsmark där man slog gräs med lie för att få hö till foder åt djuren vintertid.

Idag 15-20 år efter avverkningen skördas återigen gräs från dessa marker. Jämnt utspritt över ängsmarken växer det även precis som i gamla tider både hasselbuskar och alstubbar med stora buketter av stubbskott.

– Skogen var ju väldigt gles på den tiden, och ekarna var kronans så de fick man inte röra. Därför hade skörden av hassel och stubbskott stor betydelse, säger Thomas.

Stubbskotten användes bland annat till att elda med och att ha som gärdesgårdsvirke och som vinterfoder åt djuren.

Museibonden Thomas Carlsson med dalgången i bakgrunden som för 20 år sedan var igenvuxen med tät granskog. Idag är den restaurerad till ungefär så som den såg ut i början av 1800-talet. Högst upp på andra sidan dalgången skymtar bykärnan. Foto: David Nyberg

Utanför inägan på andra sidan muren ligger utmarken och även där har man tagit ner mycket granskog i restaureringssyfte. Det arbetet är långt ifrån avslutat än men man har ändå återskapat tillräckligt mycket ängsmark och ljunghedar för att föda tretttio anguskor och åtta fjällnära kor på utmarksbetet.

Precis som för 200 år sedan körs hö från inägan och virket från utmarken in till bykärnan med häst och vagn.

Virket används bland annat till restaurering och underhåll av byggnaderna.

– Vi är också självförsörjande på takhalm. Den får vi från den tvååriga midsommarrågen som vi odlar här och som blir uppemot två meter hög. Vi odlar också vårråg och lin och äldre lantsorter av vete, korn och havre, säger Thomas.

Även i jordbruket spelar arbetshästarna en mycket viktig roll under hela säsongen i allt från harvning och sådd till skörd och plöjning.

Allra närmast husen i Äskhults by ligger fruktträdgården och kålgårdarna. Fruktträdgården håller de på att föryngra genom att ympa grenar från de befintliga fruktträden på lokala vildapelstammar.

Trädgårdsmästaren Johan Gustafsson odlar bland annat palsternacka i kålgårdarna på Äskhults by. Foto David Nyberg

I kålgårdarna, som är ett gammalt ord for grönsaksodling, odlas allt från grönkål, trädgårdsmålla och bondböna till gråärt, rödlök och potatis. Grödorna används sedan i köket i byns kaffestuga som är öppen för kulturreservatets besökare.

– Den självförsörjande ambitionen är absolut en viktig del i odlingarna här. Även om vi inte på långa vägar är helt och hållet självförsörjande i och med att vi har många fler besökare än antalet personer som odlingarna dimensionerades för att försörja, säger Äskhults trädgårdsmästare Johan Gustafsson och fortsätter:

– Samtidigt är jag noga med att inte tumma för mycket på huvudsyftet med odlingarna som är att visa vad man odlade här i början av 1800-talet. Det gör att vi bidrar till att många grönsaker och smaker som till stor del har gått förlorade och inte används så mycket idag bevaras och kan upptäckas av fler.

Han förklarar att det är ett detektivarbete att hitta så rätt som möjligt när det gäller vad för gamla sorter av potatis, rödbetor, vitlök och annat som man odlade i Äskhult på 1800-talet.

– Det vi gör här är verkligen inte någon stillastående nostalgisk verksamhet, utan det är aktiv naturvård och en del i bevarandet av vårt odlade kulturarv, säger Johan.

– Vi vill visa att det finns ett sätt för oss människor att verka i naturen utan att förstöra den, säger Johan Gustafsson. Foto: David Nyberg

Tack vare det småskaliga och varierande landskapet och att de odlar utan konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel trivs bland annat åkerklätt och många andra växter och insekter i Äskhult som är ovanliga i det moderna jordbrukslandskapet.

Johan menar att den typen av verksamhet som de bedriver i Äskhults by är mycket relevant i dagens samhälle där allt fler arter blir utrotningshotade och försvinner i takt med att deras livsmiljöer ersätts av granplantage och allt större monokulturella odlingar och industrimiljöer.

– Här återskapar vi i stället miljöer med hög biologisk mångfald och hittar tillbaka till sätt att bruka naturen som är mer gynnsamma för oss människor, djuren och naturen, säger Johan.

– Innan den här epoken av industrialisering där vi sprider ut gifter i naturen och förbrukar ändliga resurser levde man på ett sätt som var ekosystembaserat och med cirkulära flöden. Där man brukade naturen snarare än att förbruka den, och det måste vi lära oss på nytt idag. Vi vill visa att det finns ett sätt för oss människor att verka i naturen utan att förstöra den.