Anna Wåhlin, professor i oceanografi vid Göteborgs Universitet, tror inte att Golfströmmen är på väg att stanna. Foto: David Nyberg

Anna Wåhlin tror inte att Golfströmmen kommer stanna

2021-04-01 Med jämna mellanrum kan man läsa nyheter om forskare som varnar för att Golfströmmen är på väg att stanna, med ett betydligt kallare klimat här i Skandinavien som följd. Anna Wåhlin, professor i oceanografi vid Göteborgs Universitet är skeptisk till hennes kollegor runt om i världen som varnar för detta och menar att det behövs bättre data och mer realistiska förklaringsmodeller innan man kan dra några sådana slutsatser.

Den senaste vetenskapliga artikeln om avmattningen av Golfströmmen publicerades i årets marsnummer av tidskriften Nature Geoscience. I artikeln skriver forskare från Irland, Storbritannien och från Potsdaminstitutet i Tyskland att de har starka bevis för att det Atlantiska strömsystemet AMOC, som Golfströmmen är en del av, nu är svagare än det varit på minst 1 600 år.

”…efter en lång och relativt stabil period inträffade en första avmattning på 1800-talet, som följdes av en andra, snabbare minskning i mitten av 1900-talet, som ledde fram till det svagaste tillståndet av AMOC under de senaste årtiondena.” skriver forskarna i artikeln.

I och med att direkta och kontinuerliga mätningar av Golfströmmen på plats i havet påbörjades först år 2004 har forskarna bakom studien använt sig av så kallad proxydata för att indirekt räkna ut hur stark Golfströmmen varit från år 400 efter Kristus och fram till idag.

Proxydatan som de har använt sig av har de fått från bland annat havsbottensediment, djuphavskoraller, årsringar från trädstammar och borrkärnor från is på Grönland.

Alla forskare är dock inte lika oroliga för Golfströmmens framtid. En av dem som är skeptiska till forskarnas återkommande larmrapporter om avmattningen av Golfströmmen är Anna Wåhlin som är professor i oceanografi vid Göteborgs Universitet.

Under intervjun hemma hos Anna på en liten ö i skärgården väster om Kungsbacka berättar hon att hon inte är särskilt imponerad över den senaste studien heller:

– Jag blir inte det minsta orolig av det här. Jag tycker att de drar väldigt stora växlar på dataset som inte är ordentligt kalibrerade. Själv skulle jag aldrig våga dra så stora växlar på sådana dataset, säger Anna.

– Det går inte att stoppa Golfströmmen, säger Anna Wåhlin, professor i oceanografi vid Göteborgs Universitet. Foto: David Nyberg

Hon förklarar att hon inte har något emot användning av proxydata som sådant i och med att det är det enda man har att gå på när man tittar tusentals år tillbaka i tiden. Men hon menar att det krävs väldigt mycket data för att man ska kunna säga någonting över huvud taget med någorlunda säkerhet. De elva dataset som man baserar den här studien på menar Anna är alldeles för lite.

– Jag tycker att den här artikeln har alla de varningssignaler som man ska vara uppmärksam på. Man ser en massa kurvor som alla pekar åt samma håll, och sen när man tittar närmare på diagrammen så ser man att det är enorma felmarginaler. Och inte bara uppåt och nedåt utan också på tidsaxeln, säger Anna.

Men det som är intressant är väl att nästan alla proxydata från olika platser och metoder visar samma sak, att Golfströmmen har minskat i styrka?

– Jag tycker inte att den här studien är ett bra bevis för att Golfströmmen har försvagats. När man jobbar med proxydata måste man kunna förklara, med en realistisk mekanism, vad det är som sker. För att man ska veta vilka proxydata från vilka platser som det är relevant att ha med. Och det tycker jag inte att man har lyckats göra här, säger Anna.

Potsdaminstitutet skriver på sin hemsida att klimatmodeller sedan länge har förutsett en avmattning av AMOC som en följd av den globala uppvärmningen orsakad av utsläpp av växthusgaser, och att det är troligt att det är just detta som är orsaken till den försvagning av AMOC som de menar att de nu har kunnat fastställa.

De förklarar att Golfströmmen drivs av att varmt och salt vatten flyttas från sydliga breddgrader till norr där vattnet kyls ned och därmed blir tyngre. När vattnet blir tillräckligt tungt sjunker det djupt ned i havet där det strömmar tillbaka mot sydliga breddgrader.

”Den globala uppvärmningen stör den här mekanismen: Ökad nederbörd och ökad avsmältning av det grönländska istäcket adderar sötvatten till vattenytan. Det här sänker vattnets salthalt och gör på så sätt vattnet lättare så att det sjunker långsammare och därmed försvagar AMOC.” skriver Potsdaminstitutet på hemsidan.

Tack vare det atlantiska strömsystemet AMOC med Golfströmmen som flyttar värme från sydligare breddgrader norrut är det skandinaviska klimatet betydligt varmare än det hade varit annars. Bild: Can Stock Photo Inc. www.canstockphoto.com / Peter Hermes Furian

Initiativtagaren till studien, Stefan Rahmstorf vid Potsdaminstitutet, förklarar i texten på institutets hemsida att om mänskligheten fortsätter att driva på den globala uppvärmningen kommer Golfströmmen försvagas ytterligare, med 34 till 45 procent till slutet av det här århundradet.

– Det här skulle kunna ta oss farligt nära den tipping point där strömmen blir instabil, säger Stefan Rahmstorf.

Anna Wåhlin betonar att hon inte är övertygad om att Golfströmmen faktiskt har bromsat in. Och att om det skulle vara så att den ändå har gjort det, så tror hon inte att det beror på global uppvärmning och ökad sötvattentillförsel. Hon menar att det sötvatten som tillförs i Arktis, från smältande isar och från de ryska floderna, inte alls påverkar Golfströmmens djupdykning i Arktis i särskilt stor utsträckning.

– Teoretiskt är det möjligt att stänga av den här djupvattenbildningen i Arktis genom att släppa ut enorma mängder färskvatten, om man släpper ut det jämnt över hela Arktis. Ungefär som att man lägger på ett stort lock. Det här har man kunnat visa i olika modellstudier, säger Anna.

– Men det är inte realistiskt att det här ska ske i verkligheten. Det finns inte någon process som kan ta så mycket färskvatten som krävs och sprida ut det jämnt över hela Arktis.

Anna förklarar att det faktum att jorden roterar runt sin egen axel gör att strömmande vatten på norra halvklotet hela tiden dras åt höger. Vilket leder till att färskvattnet som rinner ut i Arktis hela tiden strömmar österut längs kusterna runt Norra ishavet tills det så småningom når den amerikanska östkusten.

Färskvattnet blandas därför enligt Anna aldrig med det salta atlantvattnet som kommer söderifrån med Golfströmmen och kyls ned av den kalla luften i norr och därmed blir tyngre och dyker ned i så kallad djupvattenbildning och sedan återvänder söderut i djupa undervattensströmmar. Djupvattenbildningen sker nämligen inte längs kusterna, utan längre ut i havet där vattendjupet är betydligt större.

Oceanografen Anna Wåhlin bor på en liten ö i skärgården väster om Kungsbacka. Foto: David Nyberg

Anna berättar också att det i årets marsnummer av tidskriften Journal of Physical Oceanography publicerades en vetenskaplig artikel av bland andra Isabela Le Bras från Scripps Institution of Oceanography vid University of California, som beskriver just det här. Den publicerades alltså samma månad som artikeln som varnar för att Golfströmmen nu är svagare än den varit på minst 1 600 år.

– Den är intressant då den visar att en stor del av det färskvatten som släpps ut inte över huvud taget deltar i djupcirkulationen, det som kommer från Grönland till exempel försvinner i väg med kustströmmen utan att påverka.

Varför har den artikeln inte blivit lika uppmärksammad som artikeln från Potsdaminstitutet?

– Det har säkert flera orsaker, bland annat att den inte är publicerad i Nature Geoscience utan i en mer specialiserad tidskrift. Sedan så drar inte författarna så stora växlar på sina resultat. Kanske vill de inte ”sticka ut hakan”, kanske är de mer försiktiga och mer medvetna om osäkerheterna och så vidare.

Hur anser du att man bör göra för att få bättre kunskap om hur Golfströmmen mår?

– Proxydatan måste kombineras med riktiga mätningar från havet. Och det behöver göras mycket mer mätningar. Sedan 2004 har det pågått ett stort mätprogram som heter Argo, och de mätningarna är jättevärdefulla. Förhoppningsvis fortsätter de mätningarna i många år till.

Argoprogrammet är ett samarbete mellan mer än 30 länder och består av tusentals bojar som flyter runt utspridda över alla världens hav. I sitt normalläge flyter bojarna på 1 000 meters djup, men var tionde dag dyker de ned till 2 000 meters djup och stiger sedan upp till ytan och mäter salthalt, temperatur och tryck under resans gång.

På fritiden tycker Anna Wåhlin om att paddla kajak och att segla. Foto: David Nyberg

Väl uppe vid ytan skickar de i väg datan som de samlat på sig med hjälp av trådlös kommunikation och satelliter. Havsströmmarnas hastighet och riktning mäts genom att avståndet som bojarna förflyttar sig mellan varje 10-dagarsperiod räknas ut med hjälp av positionen som bojarna har när de kommer upp till ytan.

Under hur lång tid menar du att man behöver göra sådana här mätningar innan man kan säga hur Golfströmmen mår?

– Det handlar om decennier. Man vill ha med minst två El Niño-cykler. Och det kan ta 20 år om det vill sig illa. Så det är mycket det vi brottas med i forskningen nu. Att vi måste ha långa tidsserier för att kunna säga något med någorlunda säkerhet, säger Anna.

Hon menar att El Niño inte enbart påverkar Stilla havet och Indiska oceanen utan att det i viss mån påverkar klimatet i hela världen, inklusive här i Skandinavien. Långa mätserier är därför viktigt bland annat för att få bättre förståelse för vilka väder- och klimatvariationer som beror på El Niño och vilka som beror på en eventuell avmattning av Golfströmmen.

Men du är alltså inte särskilt orolig över att Golfströmmen ska komma att stanna?

– Nej, det gör den inte. Det går inte att stoppa Golfströmmen. Men säg att man kunde stanna den, att man bygger upp en vägg i Atlanten som stoppar Golfströmmen. Då skulle du få så stora temperaturskillnader mellan ekvatorn och Nordpolen att drivkraften för att driva strömmen skulle bli ännu större, säger Anna.

– Solens ojämna uppvärmning av jorden är det som driver vindarna och havsströmmarna. Att solen värmer ekvatorn mycket mer än polerna. Vindarna och havsströmmarna gör att temperaturskillnaderna på jorden blir väldigt mycket mindre än de hade varit annars. Det är en självreglerande mekanism som det inte går att stoppa.

Publicerad: Uppdaterad:
David Nyberg,
Nyhetsarkiv