Vi är väl några stycken som passerat Oxevik innanför Skaftö under åren och sett skutan ligga där under berget. Det är kuttern Eureka, som byggdes 1880 i Great Yarmouth på Englands ostkust, där hon användes för fiske.
– Troligtvis inte som trålare som exempelvis kryssarklubbens Gratitude som är snäppet större, utan som så kallad Sailing Drifter, säger Sven Segerstedt som äger skutan tillsammans med hustrun Ingrid.
– Med det menas troligen någon slags nätfiske med drivande båt och kanske också med pilkfiske av något slag, berättar han.
De seglande kuttrarna i England blev omoderna i början på 1900-talet när motorerna gjorde sitt intåg, men i Skandinavien fick de ett andra liv som fraktfartyg. De importerades hit och riggades successivt ned och gick under lång tid som motordrivna fraktskutor längs kusterna i framförallt Sverige, Norge och Danmark.
- Eureka hamnade i trakterna av Stavanger där hon hade sällskap av en annan kutter som också renoverats, Isedal. När vi köpte henne 1970, tillsammans med barndomsvännen Tord Lindgren, hade hon blivit upplagd sedan något år, berättar Sven.
Då hade hon en avkortad stormast men en bom för lossning och lastning. Mitt på däck fanns en stor lastlucka tre meter bred och fem meter lång. Längst bak stod en styrhytt. Så såg de ut, kuttrarna, under sitt andra liv.
Man kan säga att hon hade ett visst renoveringsbehov vid det laget. Familjen Segerstedt och Tord Lindgren tog hem henne till Sverige och första hemmahamnen var Lerkil på Onsalahalvön.
– Vi fick börja med att byta ut förstäven. Den var genomrutten. Vi gjorde det när hon låg i sjön. Tack vare den gamla tunga tändkulemotorn var hon tung i aktern så att stäven låg ganska högt. Vi gjorde henne ytterligare lite baktung och på det viset kunde vi byta stäven sedan, berättar Sven.
Historien om hur Eureka successivt satts i stånd är en fascinerande historia om hur Sven Segerstedt med egen kunskap och bakgrund i teknik och skeppsbyggeri, tillgång till viss utrustning lämplig för ändamålet, samt en förmåga att hitta lämpliga detaljer på olika ställen som leder oss runt på en liten odyssé i bohuslänsk båthistoria.
– Jag hittade ämnet till en ny stäv i ek hos Werner Olsson på Studseröds varv. Där hade de slutat bygga fiskebåtar vid den tiden. Han hjälpte mig att ta ned den från 10 till åtta tum, berättar Sven.
Målet med renoveringen av Eureka från fraktskutetiden har hela tiden varit att få henne i så mycket som möjligt ursprungligt skick.
– Tanken har varit att vi skulle segla henne, säger Sven.
Men de trodde nog aldrig att det skulle ta 33 år tills de faktiskt skulle segla henne första gången. Man kan säga att det kom en del annat emellan.
Sven hade som sagt utbildat sig till ingenjör inom skeppsbyggeri. Han började arbeta hos Taisto Ojala som tidigare varit teknisk direktör på Uddevallavarvet.
– Men 1971 började jag och pappa driva marinan i Oxevik och jag gick så småningom över till det på heltid, berättar Sven.
Då blev det också naturligt att flytta över Eureka från Onsala till Oxevik där hon låg täckt av presenning under drygt 20 år. Samtidigt som arbetena pågick så sakteliga i mycket varierande omfattning..
– Det fanns ju annat att göra också. Marinan gav full syssselsättning, familj med fyra barn och så småningom lärarjobbet på Östrabo från 1989 fram till pensioneringen, säger Sven.
När arrendet gick ut på marinan i Oxevik, och man fick sluta med den, tog han sig nämligen till lärarhögskolan och blev behörig lärare i matte och tekniska ämnen.
Efter att Eureka fått ny förstäv var nästa projekt att ta bort lastluckan och lägga däck över hela båten.
– Däcksbalkarna levererades av Gransjöås såg i Härryda, berättar Sven.
Sågen i Härryda är legendarisk inom skutvärlden efter att ha levererat inte minst master i många år. Sedan visade det sig att hela däcket fick rivas och bytas ut liksom alla däcksbalkar.
Efter att däcket lagts om hände inte så mycket de kommande åren. Men varje eller vartannat år togs hon upp på varv och bottenmålades. Motorn har man bytt två gånger. Den gamla tändkulemotorn slutade fungera och då fick man tag i en Albin Diesel från Karlsson på Knippla.
– Den fungerade i några år, men sedan fick jag reda på att man skulle byta motorer på de vita båtarna Sunningen och Gustafsberg i Uddevalla, så då fick jag möjlighet att köpa båda, en kunde vara bra att ha i reserv. Det är två stycken MD 100 med twin disc backslag, säger Sven.
Samtidigt med detta motorbyte byttes propeller och propelleraxel. De köptes från Skärhamn när den lilla passagerarbåten Walona på sitt håll skulle få nya grejer. Vid sista motorbytet gick man upp på slip på Fisketångens Varv.
– Där har jag ofta tagit upp båten, redan när dansken Sven Thorsen drev det. Han hjälpte mig en hel del, berättar Sven.
Under de kommande åren gjordes arbetet med att byta ut en del dåliga spant och en stor del av bordläggningen. Båten är speciell så till vida att den till skillnad från de flesta kuttrar är klinkbyggd från början. Det vill säga med borden liggande om lott som en traditionell bohuseka.
– Sedan lade norskarna kilformade remsor längs borden för att fylla ut och jämna ut bordläggningen och la dessutom ytterligare ett lager bordläggning i fura utanpå det. Det har givit ett mycket stabilt och tätt skrov, berättar Sven.
Det mesta av bordläggningen ovan vattenlinjen har man bytt. Det mesta under vattenlinjen är original.
När däck och skrov och motorer fått sin genomgång och renovering var det dags för att få upp master och rigg. Till ledningen med riggen, och båtrenoveringen över huvud taget, har Sven som så många andra skutägare haft boken Sailing Trawler.
– Den är vår bibel när det gäller gamla kuttrar. Den är fantastisk, bland annat väldigt detaljerad i sina beskrivningar och uträkningar, säger Sven.
När det gäller riggen är det en så kallad ketch-rigg med en stormast förut och en mesan akterut för om hjärtstocken, som är det traditionella och vanliga. Det fanns och finns kuttrar med bara en mast, men Sven tror inte det var så med Eureka.
– Stormasten sitter så pass långt förut, så den har med största säkerhet behövt en mesan också, säger han.
Så det har det blivit. Stormasten köpte han under senare delen av 80-talet när en Vänerskuta tog ned sin. Sedan har den legat inomhus tills det var dags för att hyvla till den och sätta den på plats.
Mesanmasten är från en lärk som växte på Kurveröd i norra Uddevalla och som Sven själv tagit ned och bearbetat. Ämnet till gafflar och bommar kommer från gran som vuxit vid Kärnsjön i Munkedal och som man köpt från Munkedals AB.
Sedan skall det till vajer till vant som stagar upp masterna.
– När de renoverade Viking, (den fyrmastade barken som ligger vid Lilla Bommen i Göteborg, red anm), på Gothenius varv låg det två pallar med vajerbitar kvar som blivit över. De fick jag köpa billigt och de räckte gott och väl till Eurekas behov, berättar Sven.
Första seglingen kunde man till slut göra 2003. Efter 33 år.
– Då fick vi i princip låna ihop segel, säger Sven.
Efter det har man seglat skutan varje sommar. Segelstället har allt eftersom förnyats och kompletterats. Senaste tillskottet kom till förra sommaren och det var toppseglet på mesanmasten. Sammanlagt har Eureka en segelyta på cirka 200 kvadratmeter.
– Det är 100 kvadrat på storsegel och fock och cirka 100 på resten, berättar Sven.
För varje år har också seglingarna gått bättre och bättre. På de olika skutseglingarna har Eureka placerat sig bättre och bättre i resultatlistorna. Sommaren 2019 gick det kanske allra bäst ur den synpunkten, när man av 65 skutor från Sverige, Norge och Danmark vann den första seglingen i klassiska Limfjorden runt. Man blev också tvåa totalt i sin klass efter de fem delseglingarna.
Sven säger att förebilden för arbetet med Eureka har varit Gratitude, Svenska Kryssarklubbens första kutter. Men Eureka skiljer sig från Gratitude på en punkt som hon har gemensamt bara med två andra kuttrar i Sverige, nämligen att hon har rorkult i stället för ratt. Och det var rorkult alla kuttrarna hade en gång i tiden. De två andra i Sverige är Sunbeam och Deodar, båda med hemmahamn i Stockholm.
Så vill man se hur en kutter en gång såg ut kan man titta på Eureka. Möjligheten brukar uppstå flera gånger varje sommar när Västskutskutorna har något arrangemang längs kusten och man öppnar skutorna för besökare. Där är Eureka och Sven oftast med och visar gärna upp resultatet av det arbete han och familjen lagt ned. Så mycket mer tycker han inte behöver göras.
– Nej, nu tycker jag att man kan vara nöjd, säger Sven Segerstedt.
Foto av den seglande Eureka taget av Erika Altby vid förra årets Limfjorden runt.
