På tisdagen den 30 juni var det dags för 105-årskalas strax utanför Berghem. Trots ostadigt väder firades födelsedagsbarnet Elsa Lindkvist utomhus i dottern Linnéa Claessons trädgård. Allt för att minska risken för spridning av coronaviruset. Även Västsveriges intervju med Elsa anpassades till omständigheterna genom att ske över telefon, och bilderna från firandet togs på säkert avstånd.
Fram till i vintras bodde den då 104-åriga Elsa Lindkvist kvar i den egna villan i Skene där hon bott största delen av livet. Först tillsammans med både maken Knut och barnen. Sedan med bara Knut, och de 25 senaste åren på egen hand, sedan Knut fick en hjärtattack och gick bort vid 79 års ålder.
Efter att Elsa föll och bröt foten för ett halvår sedan står villan numera tom och hon bor istället i en lägenhet på äldreboendet Solgård i centrala Fritsla.
– Jag stod och bakade bröd och hade precis gjort klart fem brödkakor som skulle stå och jäsa. Rätt som det var så ramlade jag, sen minns jag inte vad som hände, säger Elsa.
Frakturen i foten har läkt fint och nu håller hon på att träna upp styrkan i benen igen med hjälp av rollator och personal på Solgård. Trots att hon trivs bra i den nya lägenheten hade hon ändå helst velat bo kvar hemma i villan.
– Men det är ju en stor fördel att alltid ha personal i närheten, och en följeslagare bredvid mig när jag går. Jag vågar inte gå ensam med rollatorn för jag är rädd att bli yr i huvudet och ramla igen, säger hon.
Den nyblivna 105-åringen Elsa Lindkvist på dottern Linnéas altan under födelsedagsfirandet i tisdags. Foto: David Nyberg
På grund av säkerhetsåtgärderna mot coronan blir det mycket telefonsamtal i nuläget men i normala fall är Elsa van vid täta besök och nära kontakt med släkten som blir större för varje år som går. Hon har 4 barn, 10 barnbarn, 25 barnbarnsbarn och 6 barnbarns barnbarn hittills.
När Elsa får den obligatoriska frågan om vad hon tror att anledningen är att hon lyckats leva så länge svarar hon att hon tror att det i alla fall delvis hänger ihop med gynnsamma gener.
– Alla mina fyra barn lever än och är friska och fina, och de börjar ju komma upp i åren de med. Det är inte bara jag som blivit gammal utan de måste ju följa med de också, säger Elsa och skrattar.
Äldsta dottern Solveig Gustafsson är 83 år och promenerar ungefär fyra kilometer så gott som varje dag och åker fortfarande skidor i Sälen om vintrarna. Dottern Linnéa Claesson som organiserade Elsas 105-årskalas är 74 år och minst lika pigg och aktiv även hon. Förutom skidresor till fjällen om vintrarna cyklar hon och springer och orienterar i skogarna.
Bortsett från en bror som omkom till sjöss levde även Elsas syskon längre än genomsnittet.
– De blev inte lika gamla som jag men jag hade fem syskon och flera av dem blev i alla fall långt över 90. Och min mor Augusta blev inte riktigt 90 men nästan.
Elsa Lindkvist föddes den 30 juni 1915 och växte upp alldeles intill Hedgärdessjön strax norr om Skene. Trots fattiga förhållanden och bristfällig sjukvård överlevde Elsa och hennes syskon flera tuffa sjukdomar inklusive spanska sjukan, scharlakansfeber och påssjukan. Och till skillnad från många andra som dog i tuberkulos klarade sig de sex syskonen även från det.
– Våra föräldrar var väldigt duktiga och de slet hårt för att försörja oss barn. Min far Oskar var snickare och stenarbetare och var med och byggde bland annat Skene kyrka. Han var också med och byggde Kungsfors kraftstation i Skene där min mor Augusta sedan jobbade som spinnerska i den stora fabriken där intill, säger Elsa.
Elsa Lindkvist och fem av hennes sex barnbarns barnbarn. Överst från vänster Selma och Nova. Mitten från vänster Jennifer och Molly. Längst ned till vänster Stella. Foto: David Nyberg
För att ta sig till och från skolan i Skene promenerade Elsa och hennes syskon genom skogen över stock och sten i två kilometer. Eftersom det inte fanns tillräckligt med lärare i skolan fick Elsa bara vara där varannan dag.
Det passade bra eftersom det gjorde att hon från nio års ålder därmed kunde passa småsyskonen de dagar som hon inte var i skolan, så att Augusta då kunde jobba i spinnerifabriken. När Elsa hade gått klart skolan, upp till och med femte klass, började även hon jobba i fabriken.
Elsa och hennes blivande äkta make Knut Lindkvist träffades redan i de tidiga skolåren där de gick i samma klass. Knuts föräldrar hade bestämt sig för att flytta upp från Halland och hamnade då alldeles i närheten av Elsas barndomshem vid Hedgärdessjön.
– Vi gifte oss det året vi skulle fylla 21. Den 9 maj 1936, säger Elsa.
Både Elsa och Knut hade ett stort sport- och friluftsintresse och de spenderade mycket tid i naturen. Mittpunkten var Skene sim- och idrottssällskap och föreningens klubblokal vid strandkanten till Hedgärdessjön. Som lägligt nog låg nära både Elsas och Knuts barndomshem.
– Vi var väldigt aktiva där med skidlöpning, bandy, orientering och alla sporter som fanns där då. Knut var ordförande i föreningen i 17 år och han var med och organiserade många populära tävlingar, säger Elsa.
Mittpunkten i Elsas och Kurts sport- och friluftsengagemang var Skene sim- och idrottssällskaps klubblokal vid strandkanten till Hedgärdessjön. Foto: David Nyberg
Sport var inget som varken Elsas eller Knuts föräldrar hade tid att ägna sig åt. Så inom det området var de först i släkten och satte igång en tradition som sedan har vandrat vidare generation för generation. Naturvistelse i en vidare bemärkelse var däremot något som Elsas föräldrar ägnade sig mycket åt.
– Vi gick ofta i skogen och plockade blåbär och lingon och andra bär. Och medan vi andra plockade bär hämtade min far pinnar som han hittade på marken och som vi eldade hemma i järnspisen. Det var fattiga tider och man fick ta vara på allt, säger Elsa.
Just bärplockningen var en tradition som Elsa och Knut fortsatte med långt upp i åren.
– Vi plockade också brännässlor som vi kokade soppa på, och så fort det kom ut såna där små häften med information om örter så skaffade jag dem. Där man kunde se vilka som var giftiga och vilka som var nyttiga och till vad de kunde användas.
Vad har du ätit utöver bär och örter?
– Min far var skicklig på att odla och vi odlade potatis, morötter, kålrötter, kålhuvuden, alla sorters kål, och mängder av grönsaker. Och det har jag fortsatt att äta mycket av hela livet, säger Elsa.
I Elsas villa i Skene har hon bland annat uppfostrat fyra barn, målat tavlor i akvarell och olja och sytt kappor och bröllopsklänningar. Foto: David Nyberg
– Men överlag har vi ätit spartanskt, det fanns ju inte så mycket mat. Och alltid nyttig mat, grov rågmjölsgröt och sånt. Så det var inga tjocka barn där inte. Första gången jag smakade på en tårtbit var jag 13 år. Det var när min kusin tog skolköket när hon var 14, hon var ett år äldre än mig.
En annan faktor som eventuellt kan ha bidragit till Elsas långa liv är att varken hon själv eller Knut har rökt och att de sällan druckit alkohol.
– Brännvin var det inte tal om hemma, när det var så ont om mat. Det var betydligt bättre att äta upp potatisen än att göra brännvin av den, säger Elsa och skrattar.
Den låga konsumtionen av tobak och alkohol betydde dock inte att paret Lindkvist inte förstod att ta vara på och njuta av livet. De var mycket sociala och fick ut mycket glädje från deras sport- och friluftsengagemang. De tyckte också om att resa både ut till havet och upp till fjällen.
Under resorna hade Elsa alltid med sig kameran som hon fotograferade vackra naturmotiv med som hon sedan utgick ifrån när hon målade tavlor i både akvarell och olja hemma i villan i Skene. Hon var också en skicklig sömmerska och sydde bland annat kappor, dräkter och figursydda bröllopsklänningar.
– Och när jag hade blivit pensionär gick jag några keramikkurser och lärde mig att dreja. Sedan höll jag egna kurser i nära 20 år där jag lärde ut hur man tillverkar vaser, tallrikar och annat porslin av lera, säger Elsa.
