Föreningen Svenskt Vatten, som samlar Sveriges kommuners VA-organisationer, har larmat om problemet med att det inte finns någon instans med nationellt ansvar för vattenförsörjningen i landet.
Carl-Oskar Bohlin, moderat minister för civilt försvar, har svarat med något som kan liknas vid ”God dag, yxskaft”. Han påstår att det är varje kommun, eller kommunförbund med uppdrag att förse kommunernas invånare med vatten, som har ansvaret för vattenförsörjningen.
Det har de ju, men bara för den egna kommunen eller kommunförbundet. Det Svenskt Vatten lyfte är en väldigt viktig fråga, nämligen att det nationella ansvaret för att se till att vi har tillgång till rent vatten i hela landet, och hur vi skall se till att vi får det, är uppsplittrat på en rad myndigheter och verk.
Vi har Naturvårdsverket som skulle kunna ha ett sådant helhetsansvar om de får det uppdraget. Vi har Havs- och vattenmyndigheten, vars namn verkligen antyder att de har ett sådant ansvar, men det har de inte. Vi har dessutom ett antal Vattenmyndigheter i landet, och som är inbakade i vissa länsstyrelsers ordinarie organisation. Men de har inte något sådant nationellt uppdrag.
Vi har dessutom SMHI, som håller ordning på vattnet som kommer ovanifrån, och vi har SGI, som håller ordning på vattnet som kommer underifrån, det vill säga grundvattnet.
Sedan har säkert Kemikalieinspektionen som en del av sitt uppdrag att studera vilka olika föroreningshalter som finns i vårt dricksvatten och till och med både Livsmedelsverket och Konsumentverket kan vara inblandad när det gäller vilket vatten vi får i våra kranar.
En stor fråga när det gäller kvaliteten på vårt vatten har halten av PFAS-kemikalier varit. Efter att ämnet uppmärksammats allt mer som en stor risk för oss människor genom att det aldrig bryts ner utan lagras i naturen, i djuren och våra kroppar, har Sverige och Europa nyligen beslutat att kraftigt höja kraven när det gäller PFAS med drastiskt sänkta gränsvärden.
Det hade kanske varit bra med en nationell myndighet som har uppdraget att se till att det vatten som människor skall ha som livsmedel har den kvalitet som krävs. Det har varit och är löjligt låga krav på vårt dricksvatten och det behövs ytterligare åtgärder för att säkerställa att vårt kranvatten inte innehåller skadliga nivåer av olika ämnen.
En annan fråga, minst lika allvarlig, är tillgången till vatten över huvud taget. I Sverige har vi börjat få allt fler år där tillgången till grundvatten i våra vattentäkter minskat och ställt till problem i stora delar av landet. Enligt SGI och SMHI har det uteslutande berott på att vi helt enkelt haft mindre nederbörd än tidigare.
Det vill säga inte att vi börjat använda mer vatten. Vilket man annars skulle kunna tro med ökad användning av till exempel bevattning i jordbruket. Det har man exempelvis tydligen annars noterat i resten av EU, där den svenska miljökommissionären Jessika Roswall, med ansvar för bland annat vattenförsörjningen, just nämnt den ökade användningen som en anledning till vattenbrist.
Runt om i EU pågår dessutom implementeringen av det nu gällande vattendirektivet, som i Sverige av olika myndigheter tolkats på ett sätt som innebär utrivning av befintliga kraftverk och deras dammar, som utgjort och utgör en vattenreserv vid torkperioder.
Det är viktigt att få en myndighet som har ett helhetsansvar när det gäller vatten. Eller varför inte en minister också, precis som Jessica Roswall har det ansvaret i EU.
Tack för att du stöttar oberoende lokaljournalistik! Läs alla artiklar i Tidningen Västsverige!
