Under åren har den profilen förändrats. Efter att vara ett parti för kustsamhällena här i Bohuslän var de under många år framförallt lärarnas parti. Ett bildningens och förnuftets parti. Ofta var det då akademiker som företrädde partiet i rikspolitiken.
Ute i verkligheten skedde också förändringar. Den frireligiösa och kyrkliga anstrykningen för partiet minskade i takt med att bildningen i stället såg humanismen och det mänskliga förnuftet som det som skulle lösa samhällsproblemen och föra utvecklingen framåt.
Det religiösa skapade sig nya vägar och ett parti sprunget ur Pingstkyrkan med namnet Kristen Demokratisk Samling tog över den religiösa kappan och även ledningen ute i våra kustsamhällen. På Öckerö har de en huvudroll sedan länge.
En arg fiskare från ostkusten säger att ”först förstör de Östersjön med sina trålare och sen far de hem och tackar Gud i kyrkan för allt de fått”.
Folkpartiet bytte namn till Liberalerna och med Jan Björklund försvann väl på något vis den akademiska fernissan från partiet och ersattes med en slags militärt bondförnuft som visste var skåpet skulle stå. Skolan och betygssystemet förändrades på ett sätt som nu i princip alla medger inte blev bra.
Inte konstigt att efterföljande partiledare i form av Nyamko Sabuni och Johan Persson haft svårt att fortsätta rollen att vara företrädare för ett skolparti.
Dessutom har man med Jan Björklund, och i och för sig tidigare också, ramlat helt fel i energifrågan. Bland deras ofta akademiska väljargrupper har insikten om kärnkraftens farlighet varit framträdande. Många Liberaler har varit motståndare till kärnkraft. Med Jan Björklund förstärkes kärnkraftsförespråkandet i partiledningen på ett sätt som jag tror gjorde många både partimedlemmar och sympatisörer ledsna och vilsna.
Ett intellektuellt ställningstagande där mängden trygg el skulle bestämma vägen för energipolitiken och inte låsningen till en speciell energikälla, som dessutom i sin tur var sprungen ur en kärnvapenvagga, hade säkerligen tilltalat Liberalernas väljargrupper bättre.
Kanske blev till slut samarbetet med Sverigedemokraterna i Tidögrupperingen det som kommer att vara det som stötte bort de sista intellektuella i Liberalernas väljargrupper. De sista verkligt liberala som vill låta tanken och vetenskapen visa på nya vägar, inte i stället välja någon slag bakåtsträvande trygghetsnarkomani.
Enligt mediauppgifter har Liberalerna nu tappat en stor del av sina medlemmar. Att man är nere i nivåer som aldrig skådats i modern tid. Att partiet inte har ekonomiska resurser tillräckligt utan måste låna pengar för kampanjer. Stackars Simona Mohamsson. Hon kämpar och står i men förtroendet för henne och partiet har inte ökat sedan hon tillträdde som partiledare.
Det ser verkligen illa ut för partiet inför valet. Det kan bli det sista för Liberalerna, det tidigare Folkpartiet, som en gång var en viktig deltagare i det svenska folkhemsbygget. Nu är man inte det längre och då kanske det är naturligt att andra får ta vid.
