Svåger och svägerska från England kom och hälsade på en vecka.
Med sig hade dom (förutom presenter) sin engelska (sinnessjukt roliga) humor. Det blev mycket skratt, men även existentiella tankar, som numera verkar bli alltmer nödvändiga för oss som blir äldre.
Vi hämtade dom på Landvetter. De tyckte att det var onödigt. Det är ju bara bussen först och sedan tåget.
Nej nej nej, Västtrafik håller inte måttet längre. Underhåll av järnvägen måste givetvis ske, men jag undrar varför?? Tågen är ju mer eller mindre alltid inställda ändå för minsta vindpust. Det blir ändå tre byten med tåg eller buss. Lysekil ska ha förtur i bekvämlighet. Vi längre norrut ska frysa rumpan av oss på Torp, samt famla efter väskan i hålet under bussen.
Så då väljer vi bilen.
Svågern somnade i bilen. Imponerande! Han är van vid en tupplur på eftermiddagen. Tydligen både var som helst och hur som helst.
Väl på ön ville min svägerska bada. Häärreguud! Havet är ju svinkallt i slutet på september.
Men jag gillar att bada så jag ställde upp.
Vi tog golfbilen till Rörvik iklädda våra baddräkter. Det var ingen där så vi tog av oss och näckade. Det var förvånansvärt varmt i vattnet (brr) kanske 17 grader.
Svägerskan berättade att det var den första gången i livet som hon hade näckat. Va, hur är det möjligt? Kanske för att stränderna i England alltid är fullpackade med folk.
Vi badade varje morgon. Vädret var strålande vackert och när vi badade i Brevik var det ganska kallt i havet. Jag hade med mig badtermometern och efter ett nödvändigt dopp med tillhörande skrik, tittade jag på den… 13 grader. Urrrk!
Efter en varm dusch och en varm kopp te, återvände cirkulationen i kroppen.
Våra släktingar vandrade hela dagarna ute i naturen. Vandringslederna är väl utmärkta och det är lätt att hitta om man har en karta med sig. En picknick tar man med sig och de hade också varsin bok. Det är mysigt att sitta ute i det fria vid havet när solen skiner och läsa en bok.
Vi bara måste äta ute på restaurang också. Vi valde Bokhandlarens pub. Vi bokade det avskilda rummet, för att slippa musik och sorlet av andra gäster. Släktingarna tyckte så mycket om restaurangen att vi gick dit en gång till.
Annars åt vi räkor, hummer och kosterlamm. Hur bra kan man ha det?
En liten tripp till Norge fick det bli. Ta med passen! Brexit ställer till det. Men med en svenskregistrerad bil från Strömstad blir man inte ofta stoppad (men det händer).
Det är en lagom tur till Fredrikstens fästning. Museet var tyvärr stängt för säsongen. Det var trevligt ändå. Att Karl den XII blev skjuten av sina egna gav en tankeställare.
Skjut den som har makten och det blir fred… eller kan jag ha fel?
Sedan blev det ett stopp vid Elgåfossen eller Älgafallet som vattenfallet heter på svenska.
Vattnet utgör en gräns mellan våra länder. Man kan gå på den lilla bron mellan länderna. Enklast är att besöka platsen från den norska sidan där det är tillrättalagt med parkering, sopställ osv. Gå inte på toan dock, den var vidrig. Det gäller också vid tullen. Ät inte och håll dig hela dagen, är mitt råd. Eller bättre, uppsök en buske någonstans.
När vi skulle ta oss till och från naturum i Ekenäs åkte vi golfbil. Svägerskan är lite vigare än svågern att sitta på flaket. Men det utbröt en strid varje gång dom emellan, eftersom båda verkligen ville sitta på flaket.
Att besöka naturum är alltid trevligt. Bara att be om att få se film om nationalparker och sitta i hörsalens sköna stolar. Naturligtvis finns många av filmerna på engelska.
Men det roliga tar slut. Jag är glad att jag bor på den plats jag gör. Att naturen och havet är närvarande i mitt liv dagligen.
Jag har ingen önskan att bo i England (också en ö, men för stor), men åker gärna dit och turistar med våra släktingar.
Tack för att du stöttar oberoende lokaljournalistik! Läs alla artiklar i Tidningen Västsverige!
