Fast egentligen var jag lite imponerad också. Min elbil har svikit mig förr. Denna resan skötte sig bilen dock perfekt och det var inga problem att varken hitta laddplatser eller att få plats att ladda. I vissa fall var vi nästan själva på laddplatserna. Jag har en känsla att det fortare kan bli trångt på populära laddstationer här på hemmaplan.
Denna semester blev en brokig blandning av upplevelser. Allt från att se snabba formel 1 bilar till att gå på guidad vandring i en gammal stenkolsgruva i Tyskland. Jag fick även möjlighet att använda mina knapphändiga språkkunskaper som jag tog till mig i högstadiet. Det blev många ”jag förstår vad du säger men pratar dåligt”. Vi hängde med hyfsat i guidningen i stenkolsgruvan fastän allt bara var på tyska. Värre blev det när vi passerade gränsen till Belgien. Franskakunskaperna är näst in till obefintliga. Men det är otroligt vad bra det går att hanka sig fram ändå. Genom att peka och gestikulera kan man få en pasta bolognese till lunch fastän den som skall servera maten absolut inte förstår vad du säger. Och med översättningsfunktionerna i telefonen kan man få hjälp att översätta vad som står på parkeringsautomaten som man måste hantera för att få ut sin bil från parkeringsgaraget. Det är väl det som är osmidigt med just bilsemester att man inte bara skall hitta ett ställe att bo på själv. Även bilen skall parkeras över natten och dessutom ha alla tillstånd för att få köras i vissa städer. Vad vi vet lyckades vi få med oss den överallt utan att dra på oss några böter.
Annat som vi hann med på vår lilla europaturné var att titta på den lilla kissande statyn i Bryssel. Trots att vi var där tidigt en söndagsmorgon var vi definitivt inte själva. Vi har blickat ut över ett enormt brunkolsbrott i Tyskland och jag har fått ett anfall av rethosta när vi satt och lyssnade på ett gäng bedjande munkar i Chimay. Vad är det med den sortens tillfällen som framkallar rethosta? Hände en gång under resan och så klart i en knäpptyst kyrksal. Tröstade mig dock med att en av munkarna avgav flertalet stora gäspningar under bönen så jag var inte ensam om att inte kunna uppföra mig.
Bott har vi gjort i allt ifrån slott till koja. Strandhotellet i Brugge var kanske lyxigast medan det trestjärniga hotellet i centrala Bryssel kvalade in som sämst. Rum med fönster in i ett ventilationsschakt och läckande avloppsvatten från taket när grannen duschade var ingen höjdare. Men som min man sa. Detta hotellet glömmer vi nog inte. Receptionisten såg inte ens förvånad ut när vi checkade ut en dag för tidigt och ryckte mest på axlarna när vi sa att det droppade vatten från taket i badrummet. En annat intressant boende var på en nedlagd galoppbana i Bremen. Allt fanns kvar förutom just galopphästarna. Men hotellet var jättefint och låg precis intill Mercedez-Benz gigantiska fabrik.
Och som vanligt var borta bra men hemma bäst. Att komma hem var otroligt skönt och nu blir det upplevelser på hemmaplan ett tag framöver i stället.
Tack för att du stöttar oberoende lokaljournalistik! Läs alla artiklar i Tidningen Västsverige!
