Det första jag gjorde var att ta reda på Studio 32. Där blev jag genast medlem. En härligt intim amatörteater. Där fick jag spela med i några pjäser och det gjorde gott. Jag upptäckte restaurangen Harrys där det fanns flera träskulpturer. Sedan upptäckte jag de sköna vikarna och badställena vid Byfjorden. Båten Sunningen… Gustafsberg… Lindesnäs.
Men det mest läkande var att människorna här var mjuka och snälla emot mig. Det kändes som att falla in i en mjuk varm famn. De föreningar jag gick med i fungerade för mig. Ja, det var som att komma i hamn.
Att vandra utmed norra kajen, att följa Bäveåns olika skiftningar… att hänföras över de stora duv-flockarna som svävar över Hasselbacken. hur duvornas vingslag lyses upp av sol-ljuset, hur flockens flykt ändrar riktning.
Här fick min sargade själ frid. Här på denna plats i hjärtat av Bohuslän fick mitt plågade sinne ro. Jämfört med storstadens larm och förvirring så är småstadens charm hundra gånger bättre!
Eftersom jag älskar havet och att komma ut på havet i båt, så hoppade jag in i Britta-gänget och deras träningsskepp. Jag fick fira några midsomrar tillsammans med dem, fick sova i båten och även leda allsång nere i kajutan. Den hygglige skepparen där blev ett stöd.
Jag älskar att bada i fjorden, inte bara på sommaren, men oxå ta ett vinterbad med efterföljande bastu.
Även om här finns stora sociala problem, såsom arbetslöshet och psykisk ohälsa, så kan man ändå få ett drägligt socialt liv, en enkel gemenskap som bl a kyrkorna ordnar. Även om man inte har någon anställning och arbetsplats.
Cillan Stigsdotter Rudberg
Tack för att du stöttar oberoende lokaljournalistik! Läs alla artiklar i Tidningen Västsverige!
