Apropå Ulf G Erikssons fina resumé av en ny bok av Bill Mc Kibben
Allt människan är och har kommer ur Solens och Jordens intima förbund. Många mänskliga forskarhjärnor har givit oss en bild av hur livet vecklat ut sig ur vatten och täckt klotet med liv i ett nätverk av omätlig komplexitet som vi bara till en liten del förstått. Nu är vi illa ute när vår nyfikenhet och upptäckarlusta lett oss till övermod och ett risktagande som ställt oss inför svåra val. Sen boken Tyst Vår av Rachel Carson kom ut på 70-talet i Sverige har insikter om vårt sammanhang och beroende av djur, växter och natur ökat och den gröna omställningen mot ett hållbart liv tagit fart.
Den ”Livsfarliga reklamen” som Sven Lindqvist varnade för (och många raljerade om) 1957 har också tagit fart och är nu på gränsen till aggressiv: Alla ska förmås behöva alla sorter av nästan allt samtidigt och några tar hand om överskott och förtjänst. Ekonomiska transaktioner blir allt svårare förstå. Ökande klyftor mellan fattiga och de som föds med silversked i munnen skapar avund, osämja, revirtänkande och minskad tillit. Trots att herr Trump nu fått för sig stänga av hållbarhetssträvande på alla fronter växer de trotsigt fram och de senaste åren finns ett ostoppbart bokflöde (mycket på engelska men som översätts snabbt) med texter om den senast forskningen såväl inom naturvetenskaper som humaniora.
En ny världsbild växer fram med förändringar i en takt som nog alla generationer har svårt ta till sig och införliva med sina livsvärldar. Visst är det så att det historiskt ofta varit de härskande rika som skapat de monument vi beundrar och vill se och besöka men i bakgrunden finns ett oändligt antal människoöden utan minsta glamour som byggde pyramider och andra mästerverk som vi inte riktigt kan förstå hur de klarade av att uppföra.
Vi har mycket att lära av naturfolken i nya böcker om deras seder, myter, riter och hantverk i samklang med omgivningen. Det ger oss nya insikter om vad som går förlorat när vi utan eftertanke har åstadkommit så mycket förstörelse för vår förströelse och bekvämlighet. ”Energikrisen – en bluff”, skrev Gösta Walin i Bohuslänningen för längesen och det är den fortfarande. Solstrålarna flödar och bygger grönska, skog, skugga och föda. ”Lyssna till den granens susning vid vars rot ditt bo är fästat” stod det på småskolans läsebok invid en bild av röd liten stuga under en väldig gran. Inför val måste tid till för eftertanke.
Än kan vi välja använda vår egen energi att bygga nya nätverk tillsammans. Skärpa våra blickar att se olikheters och mångfalds möjligheter. Läste en gång att den yogarörelsen som kallas Solhälsningen gjordes av urfolk varje morgon för att hjälpa solen gå upp. Även om vi inte behöver hjälpa solen så kan vi med Solhälsningen visa vår tacksamhet över vår levande energirika kropp med sinnen att uppleva varandra och planeten vi hamnat på.
Energi och effektivitet kan beräknas på många sätt och idag utesluter man helt människors egen skapande energi som är den tid vi ägnar åt att skapa och omskapa varandra och omgivningen med våra kroppars och sinnens uttryck i alla möten både inom arbete och fritid. Den flödande livsenergi som är ett samhälles största tillgång om vi kan enas om ett sätt att beräkna och kanalisera den till ett fredligt flöde istället för att gräla om makt och silverskedar.
Kerstin Holmer, Bärfendal
Tack för att du stöttar oberoende lokaljournalistik! Läs alla artiklar i Tidningen Västsverige!
