När Johan Pehrson tillträdde som partiledare för Liberalerna var partiet i djup kris. I en medlemsomröstning hade Nyamko Sabuni kommit segrande ur striden med bland annat den tidigare integrationsministern Erik Ullenhag, I presentationen av honom inför omröstningen omnämns han som socialliberal. Det var inte Nyamko Sabuni.
Efter bara tre år fick Nyamko kasta in handduken. Hon hade inte lyckats samla partiet och skapa det arbetslag som behövdes när man stod i begrepp att gå in i valrörelsen. Opinionssiffrorna var i botten, till och med lägre än i dag.
Jag brukar ta det här som ett exempel på att det traditionella valberedningsarbetet och att en årsstämma tar beslut med förslag från valberedningen om en ordförandekandidat har fördelar. I en flashig omröstningskampanj med fängslande uttalanden om partiets möjligheter och framtida kursval vann Nyamko Sabuni mot den kanske inte lika spännande Erik Ullenhag.
Valberedningen gjorde i det här fallet sitt väl efter att Nyamko Sabuni hade vunnit medlemsomröstningen. Om man inte haft någon medlemsomröstning är det enligt min mening troligt att man hade förordat Erik UIlenhag. Så såg det ut före omröstningen. Mitt intryck är att valberedningen såg Erik Ullenhag som en bättre lagledare.
Jag har också bilden att Liberalernas riksdagsgrupp förespråkade Erik Ullenhag som ny partiledare.
Summa summarum, sett i backspegeln, kan man fundera över hur det hade gått med Erik Ullenhag som partiordförande. Man kan nog vara säker på att Liberalerna med ett väl samordnat lag då hade gått till väl med just Erik Ullenhag i täten. Mycket talar för att man då också klarat sig kvar.
Johan Pehrson var inte mycket till draglok, utan den allmänna meningen är nog att det med honom blev ordning på torpet och att stödröster från moderaterna hjälpte partiet över fyraprocentsspärren.
Med Erik Ullenhag kanske inte fortsättningen blivit lika katastrofal för Sverige. Kanske hade han vågat göra Centerpartiet sällskap in i ett bredare mittenblock med Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Folkpartiet.
Med en sådan konstellation kunde en verkligt liberal energipolitik ha kunnat utformas, där marknaden fått säga sitt om de energislag man ville köpa el från, framför allt beroende på vad elen kostar. I stället för ett system där staten, utan stöd från en samfälld forskarkår, bestämmer att det är bara kärnkraft som kan ge trygghet.
Ett energislag som ingen vill bygga eftersom det är dyrt och för farligt.
Kanske hade Erik Ullenhag på samma sätt öppnat för att ha kvar reduktionsplikten som det svenska näringslivet redan investerat miljarder i både som producenter och konsumenter. Kompletterat med ekonomiskt stöd till utsatta grupper och i områden som saknar ett väl fungerande kollektivtrafiknät.
Med Johan Pehrson har Liberalerna tyvärr valt väg in i en subventionerad kärnkraftsvärld som kommer att kosta Sverige och dess medborgare hundratals miljarder kronor mer än med ett förnybart energisystem. Med Johan Pehrson har man satt krokben för både förnybara bränslen och elbilsutvecklingen på bara några år.
Johan Pehrson började som arbetsmarknadsminister och gjorde ingen människa glad där. Sedan bytte han med Mats Persson och blev utbildningsminister den tid han hade kvar. Minns ni något bra från den tiden?
Nej, Johan Pehrson har gjort mycket skada och liten nytta som partiledare i Liberalerna.
Tack för att du stöttar oberoende lokaljournalistik! Läs alla artiklar i Tidningen Västsverige!
