Omslag: Magnus Körner
Tomas är i brytpunkten mellan arbetsliv och pension. Han lämnar ett långt arbetsliv inom psykiatrin där cheferna kräver mer och mer av sina medarbetare utan att ge mer resurser eller förstå deras arbetssituation. Han lär känna Tarik och Nadia, två kollegor från Turkiet som får honom att göra resor till Istanbul.
Tarik är också poet, och hans lyrik plockar Tomas fram då och då för att få vägledning i tillvaron. En annan poet som vars ord också är viktiga för Tomas är Ulf Lundell, vars värld är ett universum som Tomas trivs i.
Tomas skaffar sig ett mindre soldattorp och lär känna nya människor. Tomas tittar tillbaka på ett vuxenliv med långt missbruk av alkohol, det ger honom skuldkänslor. Han går återkommande på AA-möten och undrar om det går att leva gott som nykter alkoholist.
Frågor som Tomas genomgående söker svar på är: Vem är jag nu, utan alkoholen? Hur bygger jag ett nytt liv och blir jag vän med det som varit? Vad gör jag av denna dag? Hur lever andra med sina dagar?
Mellan Ljungskile … är en samling kapitel som hämtade ur en dagbok, med snabba sido- och återblickar från berättaren. Kanske är språket inspirerat av Lundell, men jag kan också ana en Stig Claesson, Slas, med sin speciella rytm.
Jag kan sakna en bredare och djupare fiktiv berättelse, och den emotionella resan för mig som läsare är heller inte särskilt djup. Till de skarpare och mest läsvärda avsnitten hör dock uppgörelsen med psykiatrin som arbetsplats.
Förmodligen tillhör jag inte kärnläsarna, då jag inte känner mig särskilt drabbad av Tomas livshistoria. Dock går det säkert i en vidare mening att applicera något medvetet eller omedvetet sökande efter ett meningsfullt liv även på mig. Men det går bra ändå för min del utan att man behöver komma dragande med Ulf Lundell.
Om valet står mellan en självhjälpsbok i valfritt ämne och Christer Johanssons roman Mellan Ljungskile till Istanbul så tror jag att den senare upplevs som mer givande, mer tänkvärd och mer äkta.
Betyg: 3/5
