Pål Jonsson delar denna cyniska inställning med de flesta av EU:s ledare. Det är motivet till den dramatiska upprustningen av krigsmakten i Europa. Uppenbarligen delas uppfattningen också av samtliga svenska riksdagspartier, som ju är med på den militära upprustningen. Ett vapenstillestånd och fredsförhandlingar skulle enligt denna föreställning ge Ryssland tid att rusta upp och sen skulle resten av Europa stå på tur. Beviset för Rysslands aggressivitet är Putins anfall på Ukraina, som enligt Pål Jonsson var oprovocerat och visar på hans imperialistiska ambitioner.
Men i själva verket vilar denna föreställning på mycket osäker grund. Rysslands angrepp på Ukraina var inte oprovocerat. Ryssland upplever Natos utvidgning och närmanden till sin gräns som ett existentiellt hot, vilket den ryska administrationen har påtalat ända sedan kalla krigets slut och upprepat vid varje gång nya medlemmar valts in i militäralliansen. Att Rysslands ”röda linje” gick vid Ukraina och Georgien var välkänt. Redan 2008, när Ukraina erbjöds att söka medlemskap i Nato, varnade Angela Merkel: ”Ryssland kommer att se det som en krigsförklaring.” Tyvärr gav hon efter för hökarna och accepterade Natos utvidgningsplaner. Men det blev som hon befarade.
Även förre Natochefen Stoltenberg medgav i ett tal i EU-parlamentet den 7 september 2023 att Natos utvidgning var ett huvudskäl till Rysslands angrepp på Ukraina. Han berättade då att Ryssland 2021, före anfallet, ”sände ett utkast till fördrag som de ville att Nato skulle underteckna för att lova att Nato inte skulle utvidgas ytterligare” – – – ”det var en förutsättning för att inte angripa Ukraina. Naturligtvis skrev vi inte under det”.
Flera kända politiker, militärer, säkerhetsexperter och statsvetare har allt sedan Sovjetunionens upplösning varnat för att USA:s och Natos utmanande politik gentemot Ryssland skulle få förödande konsekvenser. Professorn i internationella relationer John Mearsheimer skrev till exempel 2014 om USA:s agerande för att få med Ukraina i Nato: ”De kan fortsätta med sin nuvarande politik, som kommer att fördjupa fiendskapen med Ryssland och ödelägga Ukraina under resans gång – ett scenario där alla blir förlorare. ”(Foreign Affairs, vol 93, nr 5, 2014).
Mot den bakgrunden är det svårt att kalla Rysslands angrepp på Ukraina för oprovocerat. Det var i varje fall inte oförutsett och hade sannolikt kunnat undvikas. Det duger inte som belägg för att Ryssland har för avsikt att lägga under sig andra delar av Europa.
Den svenske diplomaten Sven Hirdman, tidigare sekreterare i försvarsdepartementet och ambassadör i Ryssland, skriver i en artikel i Kungliga Krigsvetenskapsakademien tidskrift: ”Det finns inga rimliga skäl att anta att den ryska statsmakten skulle vilja initiera ett krig mot ett medlemsland i Nato eller EU, om inte Rysslands existens står på spel. Ryssland skulle inte vinna på ett sådant krig, som skulle bli förödande för landet på grund av västmakternas totala militära och ekonomiska övermakt. Att hävda att det ligger i Rysslands genetiska DNA att angripa andra länder är inte seriöst.”
Hirdman ser svåra bilaterala motsättningar mellan Ryssland och Ukraina och stormaktskonfrontationen mellan USA och Ryssland och Natos utvidgning österut som orsaker till kriget i Ukraina.
Det finns dock hoppfulla tecken att det folkliga stödet för denna grymma krigspolitik, som ser fred som det stora hotet, håller på att vackla. I Tyskland har en grupp inom SPD, det tyska socialdemokratiska partiet, i dagarna skapat oro i den tyska regeringen genom att publicera ett fredsmanifest, undertecknat av några hundra socialdemokrater. De är starkt kritiska till den militära upprustningen och vill se en annan inriktining byggd på gemensam säkerhet. (Se hemsidan till SPD-Friedenskreise.)
Låt oss hoppas att det kan ingjuta mod i svenska socialdemokrater och andra som inte vill fortsätta offra de ukrainska ungdomarna för vår skull.
Lena Jarlöv, arkitekt, Hamburgsund
Tack för att du stöttar oberoende lokaljournalistik! Läs alla artiklar i Tidningen Västsverige!
