Hur upplefver Ni Gustafsbergsdagen?
– Varmt, tycker fröken Sophie Elkan spontant, som för dagen går klädd i ylle och icke i något lättare, såsom badkläder, hvilka eljest torde hafva passat å en badort som denna.
Hon bär dock med sig ett parasoll, hvarmed hon söker skydda sig mot det värsta af solens strålar.
Underkjolen har fru Beatrice Liljequist afslöjat, att hon denna dag lagt af sig, men korsett bär hon alltjämt. Nymodigheter äro icke hennes melodi, liksom de Ellen Key sprider omkring sig på Gustafsberg.
– Ellen Key talar om »den fria kvinnan», säger Beatrice Liljequist, som låter minst sagdt skeptisk till detta, liksom till att aga af barn skall upphöra.
– Om vi icke få aga våra barn, hvad händer då? frågar fru Liljequist retoriskt.
Beatrice Liljequist är dock vänlig nog att låta oss träffa Karin för en interview. I vanliga fall skulle Karin icke hafva fått vistas så långt från sin hviloplats, men genom gemensamma ansträngningar af fru Liljequist och undertecknad vågar Karin likväl stanna en stund. Omsorgen om hennes barn hvilar emellertid såsom ett stort orosmoln öfver samtalet. Likaså fruktan för att direktören skall upptäcka, att hon befinner sig långt utanför det område, inom hvilket hon vanligen får vistas. Man må betänka, att de hälsosamma bad, hvilka Karin får tillgång till, endast få företagas vid tretiden på morgonen.
– Fast jag är glad öfver att jag får vara här, dricka brunn och bada. Som de rika, berättar Karin, som aldrig hade trott, att hon skulle få komma till Gustafsberg.
Hennes bronkit, hvilken härstammar från hennes arbete vid Tändsticksfabriken, kommer hon att få lefva med återstoden af sitt lif. Bronkiten har ock lättat, sedan hon lämnade sitt arbete och fick andas frisk luft.
– Jag har två döttrar kvar i staden, som bo hos min syster. Jag vill icke, att de också skola börja arbeta vid Tändsticksfabriken. De kunna få fosfornekros, berättar Karin.
– Jag har ondt i en hand, men jag skall icke klaga. Jag får i hvarje fall vara här, säger Karin med en svag röst, som likväl bär vittne om glädje.
På en bänk hafva Stina och Carina Edvardsson slagit sig ned för en stund. De äro, i sina lustiga kläder, upptagna med att stirra på en platta, som de hålla i sina händer. Ändock finna de det angenämt med Gustafsbergsdagarna och att få upplefva miljön och människorna. De synas ångerfulla öfver sitt tilltag att icke ikläda sig en dräkt, som är allmänt antagen.
– Nej, vi hafva icke traditionell klädsel, konstaterar Carina Edvardsson.
– Det kanske vi borde hafva gjort, fortsätter Stina Edvardsson.
Vi få afsluta denna rapport från Gustafsberg med att berätta om de representanter för Trädgårdsresan, med bland andra herr Jan Uddén, hvilka på ett fräckt och utstuderadt sätt lockade med sig barnen in i Edens lustgård. Ja, de sporde barnen, om de visste hvad pollinatörer voro, och det var icke att undra på, att barnen blefvo generade af att tala med främmande om sådana privata angelägenheter.
Nej, tal om blommor och bin bör Trädgårdsresan vänta med, tills adepterna blifva myndiga.
Skandal är hvad det är.
