Så var det förstås. Det var också så att det på den tiden fanns ganska få äldre med stort omsorgsbehov. De flesta som kom in på ålderdomshemmen var friska, fast de var gamla. Och inte så gamla som i dag.
För de som hade stort vårdbehov fanns sjukhemmen. Långvården, som man kallade det ibland, eftersom man blev liggande där ganska länge, jämfört med på sjukhusen. De här sjukhemmen drevs dessutom i landstingens regi.
Men allteftersom antalet äldre i behov av lite mer omsorg ökade, ställdes också krav på en bättre standard. Speciellt på sjukhemmen var det vanligt med en mer sjukhusliknande tillvaro med boende som låg i salar, eller i alla fall flera i samma rum.
Ett av avtrycken som dåvarande Folkpartiet, numera Liberalerna, gjort i den svenska samhällsbilden gjorde man genom en valkampanj med sin slogan Eget rum i långvården. Det var partiets dåvarande ledare Bengt Westerberg som med denna motion uppnådde den berömda Westerbergeffekten som gav Folkpartiet stor framgång i det valet.
Reformen beslutades senare av Sveriges Riksdag och kom att reformera inte enbart sjukhemmen utan även och kanske framför allt ålderdomshemmen. En stor fråga var förstås hur detta skulle finansieras och lösningen blev att till skillnad mot i ålderdomshemmen där man fick sin plats av kommunen mot en avgift, skulle alla nu hyra sin lilla lägenhet. Med hjälp av bostadsbidrag och bostadstillägg skulle detta därmed kunna genomföras utan att själva investeringen i nya eller ombyggda boenden skulle drabba kommunerna.
På många håll gjordes också en skatteväxling mellan landsting och kommuner som innebar att kommunerna tog över även sjukhemmen och införde samma hyresmodell även där.
Resultatet blev ett vård- och omsorgsboende som i princip ersatte både sjukhem och ålderdomshem. I takt med att kommunerna fick allt mindre resurser, bland annat under 90-talskrisen när staten förde över många kostnader på kommunerna, infördes allt tuffare regler för att man skulle få komma in på äldreboenden.
I dag är det i princip de som tidigare togs in på sjukhemmen som kvalificerar sig för boende i vård- och omsorgsboende som de vanliga äldreboendena i dag kallas. Övriga erbjuds väldigt mycket hemtjänst innan de får komma till vård- och omsorgsboende.
I takt med att vi nu får allt fler i hög ålder som dessutom är ganska friska öppnar nu många kommuner för ett differentierat äldreboende där Uddevalla har exempel på det.
Det handlar om att ha vård- och omsorgsboenden för dem med så höga behov att det inte är lämpligt med enbart hemtjänst, samtidigt som man erbjuder en alternativ äldreomsorg i form av trygghetsboende för de som framför allt har behov av gemenskap, kanske för att man har mist sin livspartner och bor ensam.
I Uddevalla finns exempelvis Ryttaren som var tänkt som detta från början, men som sedan gled över till vård- och omsorgsboende, och som nu återigen är ett rent trygghetsboende. Det innebär att de som bor där om de behöver hjälp får det i form av hemtjänst, men annars är enda kravet för att få bo där att man fyllt 70 år.
För de pigga gamla som önskar gemenskap och aktiviteter är trygghetsboendena en mycket trevligare boendeform än vård- och omsorgsboendet där i princip bara de med högt vårdbehov får plats, även om Socialstyrelsen säger att även sociala behov skall vara grund för att få plats på äldreboende.
Ett bra sätt att möte det kravet är just den här typen av differentierat äldreboende. Det kommer att behövas när nu antalet äldre över 85 år kommer att öka kraftigt det närmaste årtiondet.
