Man försöker nu framställa sig som den utmobbade som nu inte ska få vara med och leka. Man agerar verkligen som om de är ett barn som inte får vara med i sandlådan.
I själva verket är de det enda partiet i sammanhanget som krävt att få ministerplatser för att stödja en regering. Det har vad jag vet inte någon annan gjort, i alla fall inte i ett kongressbeslut.
Sverigedemokraterna har muntligt uttryckt detta, men sådana muntliga krav går alltid att backa ifrån. Det är värre med kongressbeslut.
Med det har Vänsterpartiet uteslutit och tackat nej till en mängd saftiga politiska eftergifter som de hade kunna få i utbyte mot att inte vara med i en regering. Denna låsning var det också många på Vänsterpartiets kongress som var emot. Det var på långa vägar inte något enhälligt beslut som togs på den kongressen.
I stället för dessa köttben som man kunde fått visa upp för väljarna som vinster i en förhandling kommer man nu i stället att framstå som det parti som välter den majoritet som hade kunnat göra skillnad för Sverige, för väljarna och för kommande generationer.
Det troliga är nämligen att Vänsterpartiet hamnar i skamvrån och pekas ut som syndabocken. Det troliga är att på grund av Vänsterpartiets krav kommer Magdalena Andersson att föreslå en ren s-regering. Inget annat parti, vare sig Miljöpartiet eller Centerpartiet kommer då att få någon ministerpost.
Då står Vänsterpartiet där som det enda partiet av de tre småpartierna som kräver ministerposter och som annars kommer att fälla den regeringsmajoritet som väldigt många väljare har velat se och i i stället tvinga ut Sverige i ytterligare en valrörelse.
Det måste förstås inte bli så, men det måste bli så i ett sådant här scenario om partiet håller fast vid ministerkravet.
Men man kan faktiskt också släppa ministerkravet. Beslutet i kongressen kan ses som ett stöd till partiledningen, partistyrelsen, att kräva ministerposter. Men om partistyrelsen inser att loppet är kört, att det är bäst för alla att inte kräva ministerposter denna gång och att ett extraval inte självklart gynnar den rödgröna sida, då kan man ta ett beslut att avstå kravet. Och få kongressens godkännande i efterhand.
Alternativt, om det behövs, går det säkert att med kort varsel kalla in en extrakongress, eventuellt digitalt, där partistyrelsen föreslår att man avstår ministerposter och får godkännande för det.
Utgångar finns alltså. Om man vill.
Självklart innebär det en nesa för Nooshi Dadgostar som är den som har personifierat det här kravet. Nooshi som fällde regeringen Löfvén och skyller på att det var Centerpartiets fel. Nooshi som kanske var den som gjorde att Löfvén tappade sugen och att Sverige därmed tappade en statsminister med verklig arbetarbakgrund genom att rösta för en misstroendeförklaring som väckts av Sverigedemokraterna.
Om det är något som Socialdemokraterna kan ha som tändvätska när det gäller att hålla Vänsterpartiet utanför regeringen är det säkerligen inte minst detta agerande.
Men med ett konstruktivt agerande nu genom att släppa ministerkravet och påbörja en regeringsperiod av dialog och samförståndslösningar skulle Vänsterpartiet kunna börja bygga upp ett förtroende som i en framtida regeringsbildning kan leda till ministerposter.
Det är Vänsterpartiet och dess styrelse som väljer hur kommande generationer skall se på deras agerande.
Tack för att du stöttar oberoende lokaljournalistik! Läs alla artiklar i Tidningen Västsverige!
