Det är väl ganska känt att AI används både för att generera texter, bilder och musik. Att det även förekom poddar där både ljud och innehåll genererats av AI var nytt för mig. Såklart betydligt effektivare än att ha riktiga personer som gör research, spelar in och klipper. Men blir det bra? Ja kanske om man inte är så noga med att det man hör skall vara rätt och riktigt. I det AI-genererade avsnitt som man pratade om i podden jag lyssnade på hade AI:n både hittat på namn på experter som citerats samt utelämnat ett par hundra år när stickningens historia hade avhandlats. Nu gör väl riktiga människor med vanlig intelligens också fel men nog hade det ifrågasatts om en person farit med så mycket osanning i något som den publicerat.
I vilket fall blev jag lite inspirerad och frågade ChatGPT vad den tyckte denna veckas krönika skulle handla om. Jag skrev den väldigt ospecifika frågan ”Vad skall veckans krönika handla om?”. Svaret kom inom fem sekunder. Först ett inledande resonemang om att det såklart berodde på i vilket sammanhang krönikan skulle publiceras. Får ända hålla med om det är relevant att ta hänsyn till. En text om bilar i en hästtidning kanske inte faller väl ut. Men sedan fick jag hela åtta förslag på ämnen som enligt ChatGPT skulle vara aktuella och dessutom ge mig möjlighet att föra ett intressant resonemang. Jag tror att några läsare kanske faktiskt hajat till och undrat om jag fått solsting om jag valt att skriva om något av ämnena. Det var lite djupare och mer avancerade resonemang än vad jag vanligen skulle bjuda på och väldigt allmänna områden som inte hade någon anknytning till mig som person. Det vill säga vem som helst hade kunnat skriva utifrån sig själv och sina erfarenheter. Och ja även ChatGPT hade kunnat skriva åt mig.
Vad var det då som ChatGPT tyckte att jag borde skriva om? Efter att ha presenterat hela åtta förslag så hjälpte den även mig att välja. Inte ens det behövde jag alltså använda min hjärna till. Så om AI hade fått välja hade överskriften på denna krönikan varit ”Är vi på väg att glömma hur vi har tråkigt?”. Det ämnet skulle kännas aktuellt och ge mig möjlighet till ett resonemang som både skulle vara underhållande och med möjlighet till hög igenkänning. För att påminna om vad som exakt var tråkigt förr så nämndes vänta på bussen och titta ut genom fönstret som exempel. Nu däremot fyller vi varje tom sekund fortsatte resonemanget. Vad förväntades jag då förklara och resonera om? Jo vad vi förlorar när tristessen försvinner. Nu kommer jag faktiskt inte ge svaret på det men om ni väntar på bussen eller tittar ut genom fönstret så kan ni fundera på vad ni skulle förlora om ni fyller den stunden med något annat än att just vänta och titta.
Sedan kan jag ju då med min kära AI-assistent till hjälp presentera ytterligare sju rubriker på möjliga krönikor att plita ner på papper om man känner sig lite sysslolös i sin hängmatta eller när regnet öser ner och det är allmänt tråkigt och trist nu i sommar; Tröttheten på ständig optimering, När AI blir vardag, Tystnaden som bristvara, Förtroendets kris, Sommaren som prestation, Det märkliga med att bli äldre och Varför längtar vi efter det lokala?
Nu skall väl inte jag sätta mig på någon hög häst men inte lät detta så spännande? Jag tror faktiskt att jag raskt bläddrat förbi en krönika med överskriften ”När AI blir vardag”. Nu vet jag såklart att det är så men det kändes också som att det just osade väldigt mycket AI om det hela. Lite för bra för att vara sant.
Sedan var jag såklart tvungen att testa hur pålitlig den där AI:n var när det gäller vad som faktiskt skulle kännas aktuellt och engagerande. Så jag väntade två timmar och frågade igen. Denna gång fick jag bara sju alternativ och inget var samma som de åtta jag fick två timmar tidigare. Helt plötsligt var det alltså bara att slänga den där krönikan om tråkigheten i papperskorgen och i stället börja på ny kula under överskriften ”Vi har sparat tid i trettio år – varför känns livet ändå mer stressat?”. Det ansågs ge mig möjligheten att skriva både personligt och samhällsrelevant. Jag kände kanske snarare att det gav mig en otrolig möjlighet till att snurra in mig i ganska tråkiga och intetsägande resonemang. Framför allt skulle nog inte samma läsare som förra månaden läste om min glesbygdskavaj känna att jag skrev så personligt om jag gav mig in i ett resonemang om hela samhällets tidsjakt.
Nej jag kommer nog aldrig bli en skildrare av det stora och intressanta. Att väcka engagemang och förklara fenomen av vår tid är nog inte min grej. Att som AI:n rekommenderar väva samman egna erfarenheter med större samhällsförändringar. Det gjorde mig lite glad på något sätt. Jag kanske inte skriver de alldeles perfekta och mest engagerande och intressanta krönikorna men jag har en intelligens som är min egen och som tar mig någon helt annanstans än den artificiella gör. Och om ni mot förmodan skulle vilja läsa en krönika med någon av överskrifterna som jag nämnt så tror jag alldeles säkert att ChatGPT kan skriva en sådan åt er.
Tack för att du stöttar oberoende lokaljournalistik! Läs alla artiklar i Tidningen Västsverige!
