Junicupen verkar aldrig ha varit densamma år från år, med en blick i backspegeln. Årets upplaga skiljer sig en del från fjolårets.
– Vi har varit vid Kampenhof de senaste åren. Nu väljer vi att flytta, delvis för 50-årsjubileet, att flytta tillbaka till Gustafsberg, säger Pontus Ward Wiklund som är Kroppskulturs projektledare för Junicupen i år.
– Vi har också vuxit ur centrum och kan inte spela med så många lag som vi önskat. Vi måste ha fler planer, och möjligheten att växa ligger vid Gustafsberg, fortsätter han.
Förebilden är Partille Cup som Kropps deltog i under 70-talets början, och inspirerade till att arrangera en egen cup som arrangerades första gången i liten skala 1974, berättar Bengt Alm som lett cupen i 40 år i rad och ännu i dag är engagerad som rådgivare.
Junicupen samlar i år 300 lag från Skåne i söder till Stockholm och Mälardalen i norr, bland dem även några norska lag som gästar Uddevalla i kamp om cuptiteln.
– Vi har aldrig varit större än i år, säger Pontus Ward Wiklund om turneringen som alltså spelas för 50:e gången men som på senare tid fått göra uppehåll på grund av corona, och under fem år arrangerats som Sweden Open på uppdrag av handbollsförbundet.
Växande turnering med folkfest på Gustafsberg
Handbollen står i centrum för Junicupen förstås, men eftersom spelare i gästande lag ofta också drar med sig hela familjen finns en hel del kringaktiviteter på Gustafsberg för framför allt syskonen att uppleva.
– Vi har hoppborg och uppblåsbar hinderbana, vi har en konsert med Medina på kvällen dit allmänheten är välkommen, berättar Pontus som bjuder spelarna på fyrverkerier vid varje matchstart och utdelning av medaljer på scen.
Spelarna är 7–14 år och spelar totalt 757 matcher på 25 planer under helgen. Som arrangör har Kropps 1 000 egna medlemmar som spelar, vilket betyder att ungefär 2 000 föräldrar gör en stor ideell insats i matservering, som förläggningsvakter och värd för spelplatser.
Mat, vila och spelschema för spelarna är grundläggande behov som är sig lika sedan Junicupens begynnelse. För arrangörsstaben innebar 1970-talet utan internet, datorer och smarta, mobila telefoner ett annat sätt att jobba. Cupsekretariatet administrerade turneringen med stora pappersark.
– Vi hade ett typiskt skolschema där vi flyttade kors och tvärs. En rektor hade vi som lade in matcherna, han var hemma i den världen. Vi skötte detta manuellt och skrev ut det på maskiner och kopierade, berättar Bengt Alm som förklarar att det behövs en egen organisation bara för bemanningen.
– Det är lite skillnad, nu är det någon som sköter resultatet live på nätet, inflikar Pontus.
Han tycker att det bästa av dåtiden respektive nutiden vore en perfekt blandning.
– Den kraften som fanns förr, med folk som kunde vara där i fem dagar och jobba. Nu klarar föräldrarna att jobba ett pass. Det är stor skillnad i den ideella kraften, det försvinner i dag från föreningslivet. Hade vi haft den verksamheten som finns i dag med hjälpmedel och få den ideella delen lika stor som då, då hade vi inte behövt kämpa så mycket, säger Pontus.
Pontus Ward Wiklund, Tobias Bloom och Bengt Alm tillhör olika generationer i Kropps men förenas trots detta i upplevelser från Junicupens 50 år.
– Lerigt, säger de samstämmigt om mer än en upplaga av cupen då vädergudarna missat att leverera rätt väder.
Regnoväder satte arrangörerna på prov
Hela turneringen fick flytta från Bodelefälten 1979. Det var en relativt enkel manöver, menar Bengt som då inte hade fler spelplaner än tio stycken att flytta. Han tycker i efterhand att det var bra. För det blev en god erfarenhet att använda sig av vid följande år, 1980, när Sweden Open spelades över fem dagar och med lag upp till U-21.
– Den började med regn, regn, och regn … det regnade varenda dag, berättar Bengt som då höll i trådarna tillsammans med Ingemar Eriksson.
Projektledaren Bengt Alm och övriga funktionärer hade förutseende nog gjort en lottning indelad i moduler så att en grupp av lag kunde avgöra sina matcher på Rimnersvallens grusplan och en annan grupp exempelvis vid Folkets park.
– Vi hade tänkt igenom det, men att göra det … Och sedan fick vi informera alla lag. När vi bröt fick vi ju också matcher att spela i kapp som vi fick lägga in. Sen hade vi inte linjerat en enda plan någonstans. Vi hade inga reservplaner och målen stod ute på fälten, så dem fick vi köra till respektive plats, berättar veteranen som fick mycket hjälp av ideella krafter i den situationen.
– Helt plötsligt så kom folk från alla håll och ville hjälpa till, så klockan 8 nästa morgon var mål och allting klart. Planerna var linjerade, lagen var informerade och på rätt ställe, minns Bengt som genom kontakter med Televerket också fick telefoner inkopplade på de sju platser dit turneringen flyttats.
– Det var nog den största upplevelse som jag ha haft, att överhuvudtaget ro i land en sådan grej, men då stod fältet under vattnet redan andra dagen, berättar Bengt som sedan dess tagit del av minnen från 1980 års upplaga från andra håll.
Bland annat från Landbadet som fick ta emot många leriga spelare i duschar och bassänger.
– De fick stänga badet till och med, berättar Bengt som i dag skrattar åt minnet.
Hur blir då vädret den här helgen? Pontus Ward Wiklund tycker inte att det ser så bra ut. Cirka tio dagar före matchstart hoppas han på bättre prognoser än regn.
Tack för att du stöttar oberoende lokaljournalistik! Läs alla artiklar i Tidningen Västsverige!
